En dag kvar

Nu är det exakt 24 timmar innan vi sitter på planet mot Sverige. Om ca 6 timmar ska jag skjutsa familjen till Dulles och sedan köra ut till Burke och sova några timmar. Vi åker dock från Arlington för taxiresan blir billigare.

Jobbar en timme till och tack vare att en väldigt spänd 7 åring inte kan sova så kan inte jag gå och lägga mig heller. Tror inte det blir populärt om jag somnar och han är vaken tills mamma och pappa kommer hem. Har redan sagt åt honom två gånger att han måste sova. Själv är jag trött och vill sova.

Jag är till 90% klar med packningen. Är lite små grejer kvar; dels saker som jag lär använda i morgon och dels saker som jag har hos Seve som jag vill ta med mig. Jag tror och hoppas att allting kommer med! Det viktigaste är i alla fall nedpackade: julklapparna och skorna jag ska ha på bröllopet vi ska vara med på i Los Angeles. Resten av mina bröllopskläder är hemma i Sverige.

Ser fram emot att träffa alla igen!

Hem till jul

På fredag drar jag med mig min underbara kille hem till Sverige. Ska bli så himla skoj! Ska bli skoj att få visa honom min lilla hemstad och ska bli kul att se vad han tycker om kylan med tanke på att han ibland klagar på att det är kallt här när jag tycker att det är varmt...

På fredag åker min värdfamilj till morföräldrarna i Kansas. Dem ska flyga från Dulles tidigt på fredag morgon och dem frågade mig om jag kunde köra dem dit. Dem ska flyga 6 på morgonen så det blir att åka härifrån klockan 4:30 på morgonen... Och nu tänker ni säker "hur kan hon ställa upp på att göra det!?". Dem har ställt upp med så mycket för mig; ändrat schema efter mina behov, skjutsat mig hit och dit när det krisat. Plus att det passar mig kanonbra! För jag och Seve har kommit fram till att det blir billigare att ta taxi från "mitt" hus än från där han bor. Så jag ska svänga förbi hos honom gör tidigt på morgonen, sova hos honom en stund och sedan så drar vi hit och han jobbar här under dagen och så åker vi ut till Dulles. 

Flyget går klockan 10 på kvällen och förhoppningsvis kommer jag inte driva honom till vansinne med allt nervositetsprat. Jag har en tendens att bli nervös på flygplatser och har jag då någon med mig så brukar jag tjåla på rätt duktigt.

Ikväll har vi haft lite julklappsöppning i och med att vi inte firar jul tillsammans i år. Jag gav barnen varsin bok och Ed och Elaine fick ett presentkort på Amazon.com. Själv fick jag en jättevacker ljushållar, 2 påsar Daim och presentkort på olika restauranger i Burke där Seve bor; tror till och med dem lyckades pricka in en av våra favoritrestauranger.

Idag har jag även börjat packa vilket kan bli en intressant upplevelse med alla julklappar som ska få plats. Jag får ta med mig 23 kg packning och jag har aldrig någonsin lyckats komma upp i den vikten någon gång när jag flygit men nu vettesjutton. Bara Seve's julklappar är ca 3 kg och tar upp en stor del av min stora väska. Sedan har jag en rätt stor julklapp i mitt handbagage som jag i och för sig skulle kunna ta ur förpackningen men då är jag orolig att den ska skadas under transporten. Får se hur jag gör med den. Det knepiga blir att klura ut kläder för vinter i USA och vinter i Los Angeles, är lite temperaturskillnad... Men det ska nog gå bra! 

Pepparkakshus

Igår var vi hem till Seve's kompis och hennes kille för att bygga pepparkakshus. Vi var "lata" och köpte ett som var färdigt och behövde bara sätta ihop det och börja dekorera. Det var första gången jag byggde ett pepparkakshus och vi hade väldigt trevligt tillsammans!

Religion och kultur

Det är ofta jag sett på Facebook att man skriver om att vi inte får spela nationalsången vid t.ex skolavslutningar och man klagar över framtida byggen av mosker och man skyller allting på invandrarna. Varför? 

Förbudet mot nationalsånger i skolor är en myt! Det finns inget förbud mot att nationalsånger spelas under skolavslutning. Tror ni mig inte, kolla regeringens hemsida med myter om invandringen!

Rädslan för mosker förstår jag inte heller. Vi har religionsfrihet i Sverige vilket betyder att vi har rätt att utöva vår religion och det är bara att inse att alla är inte kristna. Majoriteten av svenskar är inte ens troende men vi har också många som är judar, muslimer, katoliker, buddhister m.m. ALLA har rätt att utöva sin religion. 

Här i USA åker man dagligen förbi olika religiösa byggnader och många av dem är otroligt vackra. Under mitt år här har jag sett mosker, buddistiska tempel, katolska kyrkor och en hel del asiatiska religiösa byggnader. Jag har även sett den coolaste Latter Days-Saint kyrkan någonsing i Maryland som ser ut som en byggnad från Sagan om Ringen. Och här bryr man sig inte nämnvärt och här har man inte ändrat på en massa namn på saker för att man tror det kommer såra någon. Om man bortser från ordet Christmas... Ska man vara politiskt korrekt här så säger man Happy Holidays och inte Merry Christmas i och med att det är ungefär lika många som firar Hanukkah som det är som firar jul. 

Det börjar bli tröttsamt att läsa om spridningen av Sverigedemokraternas lögner på Facebook som alla verkar gå på. Det verkar inte vara någon som kollar upp om det Sverigedemokraterna säger är sant. Och på samma sätt fick Hitler makten... Han spred lögner om judarna som alla trodde på och till slut så började allt skit. Varje år får barnen lära sig om Andra Världskriget och jude-utrotningen just för att vi ALDRIG ska glömma det som hände. Tyvärr verkar ingen ha fattat någonting av det som sades; paralleller finns och ingen ser dem och öppnar folk inte ögonen så kommer otäcka saker ske i Sverige i framtiden. 

Det som är lusigt är hur folk säger att dem är stolta över att vara svenskar, stolta över sin flagga och folk är så glada för att få vara ledig på nationaldagen, men hur många är det som verkligen firar nationaldagen? 

I USA där majoriteten av folket är invandrare är man otroligt stolt över flaggan, kulturen m.m och man firar sin nationaldag rejält. Och när man pratar med amerikanare så frågar ingen "jaha, och vilket land kommer du ifrån då?" utan man blir tillfrågad vilken del av landet man kommer från. För ingen ser andra som invandrare; har du svurit din lojalitet till den amerikanska flaggan är du amerikan oavsett om du var född i ett annat land. 

Varför måste man hänga upp sig på en tillhörighet? Varför måste man specificera att "jag är svensk" kollar du upp ditt släkträd generationer bakåt så kommer du inse att du antagligen inte är så svensk som du tror att du är. Och om det nu är så att du faktiskt är "hel svensk"... vem bryr sig?

Saint Nicholas Day

Jag gillar denna dag trots att jag inte vet exakt vem Saint Nicholas var förutom att han är inspirationen till dagens tomte. Men jag gillar denna dagen för barnen tjatar på mig att ställa fram en sko vid dörren... För gör man det så lämnar Saint Nicholas en present i skon. Jag ställde inte fram någon sko igår kväll men när jag vaknade i morse stod min sko vid dörren och i den låg 7 chokladbitar i den! Då kan man inte annat än älska denna dag...

Kameraövervakning

Jag tycker det är väldigt intressant att jämföra Sverige och USA och jag läste precis en artikel på Expressen.se om kameraövervakning; tydligen så sätts det upp väldigt mycket kameror i skolor och restauranger utan tillstånd och man pratar om att det är integritetskränkande. Det är väldigt intressant hur Svenskar tycker att kameror är integritetskränkande hela tiden. Vad gör Svenskar som dem tycker är så pinsamt att göra framför en kamera egentligen? Gör man ingenting dumt framför kameran har man väll ingen anledning att bry sig?

Jag bor i ett land där du blir filmad vart du än går i princip. I och för sig är Arlington och DC inte lika illa som i New York där det finns kameror i varje gathörn. Men jag blir filmad varje gång jag är ute och går bland butikskedjor och kontorsbyggnader. Jag blir fotograferad vid dem flesta rödljus. Jag blir filmad av minst 3 kameror på tunnelbaneperrongen och det finns säkert ett x-antal fler kameror gömda på fler ställen där. Jag blir även filmad i affärer, museum, restauranger... Jag har säkert glömt ett par stycken ställen. 

Det är ingenting jag tänker på eller bryr mig om; kamerorna är där i vissa fall för min säkerhet, i vissa fall för andras säkerhet (t.ex butiksägare). Jag tänker inte längre på dem, visst jag kan fortfarande känna mig väldigt iakttagen på tunnelbanestationen om jag står precis framför en kamera men oftast bryr jag mig inte. Jag vet hur viktigt det är med kameror för tunnelbanan är ett av dem ställen där, om någon skulle få för sig att göra någonting dumt, så kommer det ske i tunnelbanan. Det blir man påmind om varje gång man åker tunnelbana då dem med jämna mellanrum annonserar i högtalarna att man ska rapportera allt som inte verkar normalt eller om man ser väskor som inte verkar tillhöra någon. 

Det Svenskar inte verkar inse och tänker på att i dagens samhälle i Sverige så är det otroligt många elever som får stryk i skolan och med hjälpa av kamerorna så kan polisen samla in bevis som kan användas i domstol. Kamerorna är inte där för att någon ska sitta och roa sig när du råkar peta dig i näsan framför en kamera; kameran är där för din säkerhet. Anser du att det är integritetskränkande så kanske du håller på med någonting du inte borde hålla på med... 

Kulturskillnader

Förra veckan kom Seve förbi efter jobbet för att hämta upp sin bil som jag hade haft sen typ den 8e november. Det var inte planerat att vi skulle hitta på någonting efter det men det slutade med att vi åkte till en restaurang och åt middag ihop. Jag var på rejält prat-humör; har sådana dagar ibland då jag skulle kunna prata med någon tills dem får skavsår i öronen om absolut allt och ingenting. Insåg till slut att Seve inte fick en syl i vädret och sa till slut att nu är det hans tur att prata, han fick prata om vad han ville, fråga mig vad han ville eller bara säga vad som helst.

Han satt där tyst en bra stund och jag trodde först inte han skulle nappa på erbjudandet om att få prata men till slut så gjorde han det och jag blev förvånad. Han ville peka ut kulturskillnader som jag tydligen totalt missat. För det första så tycker han inte om att, om vi varit till affären tillsammans så bär jag in dem flesta av kassarna med mat vilket han tycker att han borde göra.

Den andra saken jag gjorde fel var att jag inte går framför honom ut ur restauranger vi besöker. En kvinna ska tydligen ha fri sikt; den bästa utsikten när man lämnar en restaurang och inte ha en utsikt som skyms av en annan person framför sig.

Det är väldigt intressant med kulturskillnader ibland!

Glad!

För det första vill jag klargöra en sak jag skrev i mitt förra inlägg om att vara less på att vara här... Jag läste inlägget själv några gånger och insåg att det kan tolkas som att jag är less på att vara i USA och det är jag absolut inte; älskar USA! Jag är mer less på att ha ett jobb där jag tjänar alldeles för lite. Men jag älskar ändå mitt jobb även om det är påfrestande ibland på grund av den "syskonkärlek" som råder för tillfället.

Idag ha jag haft en kanondag; egentligen har ingenting speciellt hänt men jag har bara känt mig allmänt super glad. Allting har rullat på bra och det känns som vissa saker inför framtiden börjar falla på plats och jag har inte lika mycket att oroa mig över helt enkelt. Känns som att en tung sten lyfts från mina axlar och nu är det bara några små stenar kvar!

Snart hemresa igen!

Nu är det inte långt kvar tills det är dags att åka hem till Sverige några dagar och sedan till Los Angeles för att gå på bröllop. Ska bli skönt att komma hem över jul. Jag vet inte varför men jag verkar bli less på att vara här när det är vinter; antagligen för att det blir kolsvart och att det inte finns någon snö som lyser upp och det kommer antagligen  inte komma mycket till snö heller. Och vädret är så konstigt här från dag till dag. Ena dagen måste jag ha min vinterjacka på mig och andra dagen hämtar jag upp Helen i t-shirt. Plus att jag alltid brukar bli lite mindre positiv av mig under vinterhalvåret. Men det är bara att tänka på allt positivt man har runt omkring sig så går det bättre.

Trots att jag lovat min kille att inte oroa mig över studentvisum m.m och tänka på allt sådant där fören 2013 så kommer tankarna smygande ibland. Mycket att tänka på och många "tänk om..." dyker upp. Igår slog det mig även att blir jag kvar här så har jag helt plötsligt inga vänner då Sapphyre drar hem till England i Augusti. Så då är man tänka på att försöka utöka sin bekantskapskrets något. Vill inte bli en sådan som endast har min kille som vän och enda person jag umgås med.

Men som sagt; ska inte börja oroa mig för det där ännu jag har några ideer jag ska kolla upp men det får bli sen. Ska bara se fram emot min resa hem, bröllopet vi ska till och bara njuta över dem sista veckorna av 2012 och sedan kan man börja oroa sig och få panik. Ska bli kul att få komma hem igen; träffa alla och fira en svensk jul igen.

Fredricksburg idag igen

När vi kom hem igår kväll så insåg Seve att han glömt sitt kreditkort på restaurangen där vi åt lunch så istället för att krångla med att spärra kortet och få ett nytt ringde han och dubbelkollade med restaurangen att dem hade kortet och så bestämde vi oss för att åka tillbaka till Fredricksburg för att hämta kortet.

Fredricksburg ligger inte så långt ifrån Burke; tar ca 1 timme, lite mer nu då alla var på väg hem efter Thanksgiving. När vi kom dit gick vi först till restaurangen och fick tillbaka kortet sedan gick vi i några antik affärer vilket jag har upptäckt är riktigt skoj. Jag var även lite förvånad över hur mycket Seve uppskattade att gå i affärerna; speciellt att titta på gamla verktyg.

I en av affärerna så hittade jag en gammal visp som fick mig att tänka på farmor för hon hade en sådan. Jag fick alltid använda den när vi skulle äta pannkakor med grädde och jag tyckte det var jätteskoj. Jag berättade detta för Seve och det slutade med att han köpte vispen åt mig!

Vispen på bilden är dock inte den han köpte, utan ville bara visa hur den ser ut. Den han köpte har grönt hantag. Den farmor hade var röd. Han köpte även en matchande grön kavel som dock behöver lite mer färg men den verkar fungera kanonbra! Har pikat honom om att han lär köpa en kavel om vi ska kunna baka t.ex kakor så nu har han en kavel!

Efter det kikade vi runt i en godisaffär, en affär med köksredskap och lite speciella ingredienser och jag köpte äkta vaniljextrakt. Förstår inte varför svenskar envisas med att använda fejkad vanilj (vaniljsocker)! Äkta vanilj är så mycket bättre, smakar bättre och det luktar så himla gott när man bakar! Vi köpte även tvål i en cool butik där dem gör sin egen tvål.

Efter en trevlig middag i Fredricksburg bar det ännu en gång av mot Burke och när vi kom tillbaka så blev det varmchoklad, ost & kex medan vi såg säsongens sista Formel 1 race. Jag som i så många år tyckt att Formel 1 är en av dem tråkigaste sporterna någonsin lär erkänna att det är rätt coolt med Formel 1 och jag ser fram emot att följa nästa säsong!

Fredricksburg

I fredags eftermiddag bar det av mot Fredricksburg för en liten mini-semester tillsammans. Vi spenderade en natt på ett värdshus fast istället för att sova tillsammans i samma hus som andra så kunde man få en egen liten stuga. Stället heter Stevenson Ridge och det var riktigt trevligt att vara där. Alla stugorna är från ca 1800-talet. Vi bodde i en stuga som hette The Adrian Cabin, den var väldigt mysig och den hade en öppen spis vilket var mysigt.

Första vi gjorde när vi kom dit var att åka in till gamla stan i Fredricksburg för middag och lite fönstershopping. Sedan åkte vi tillbaka till stugan och tände en brasa. Vi hade planerat att vi skulle spela spel och umgås men det slutade med att vi somnade på soffan, vaknade och bestämde oss att sängen skulle vara mer bekväm (han fick ont i nacken och jag låg precis på kanten av soffan). Och sängen var otroligt bekväm! Troligtvis den mest bekväma säng jag någonsin sovit i.

På lördagen åkte vi ännu en gång in till gamla stan, denna gång för att gå i alla antik affärer och titta på gamla saker. Vi lyckades hitta en gullig ljuslykta i form av en snögubbe för 3 dollar. Efter lunch gick vi även in i en tavelaffär där Seve hittade två fina bilder på flygplan. Sedan var det dags för hemfärd.

Igår kväll klädde vi julgranen som jag övertalat Seve att skaffa så nu är det riktigt mysigt här!

Thanksgiving

I år var det andra året jag firade Thanksgiving här i USA men första året som det blev en icke-vegetarisk Thankgiving. Jag och Seve blev bjudna på middag hos en av hans vänner och hennes pojkvän. Dem skulle fixa själva middagen och vi skulle stå för efterrätten. Vi gjorde en kanongod Pumpkin Caramel Trifle; den blev inte 100% som den skulle ha blivit men den var kanongod och alla uppskattade den vilket var trevligt. Det var även väldigt trevligt att baka tillsammans med Seve. Vi har pratat om att göra det länge nu men det har inte blivit av fören nu.

Middagen var kanontrevlig; gillar Seve's vän, har träffat henne några gånger tidigare och jag tycker hon är trevlig. Jag trodde det skulle vara större skillnad på den vegetariska och den icke-vegetariska Thanksgivingen men det ända som skillde var att jag i år åt kalkon och förra året åt fisk. Föredrar kalkon...

Födelsedagsfirande

I fredags fick jag en pik av min mor att jag inte uppdaterat min blogg på ett tag så jag får väll ta och skriva ner allt som hänt på sista tiden... Så man kan väll se det här inlägget som första av 3 som kommer skrivas idag.

I tisdags så jobbade jag färre timmar än vanligt då min värdfamilj skulle åka iväg till Albany, New York för Thanksgiving. Det mest "krävande" jag gjorde den dagen var att ta med Helen till tandläkaren och även att se till att hon gjorde aktiva saker under dagen då hon sedan skulle sitta i en bil i ca 6 timmar. Jag tror jag gjorde ett lite väl bra jobb med att hålla henne aktiv för när det var dags för dem att göra sig i ordning och åka så meddelade Helen att hon var trött.

Efter att dem åkt såg jag till att soporna blev slängda i stoptunnan, diskmaskinen var igång och alla dörrar var låst. Sedan åkte jag iväg till mitt paradis för att fira att min pojkvän fyllde 25. Först blev det dock en vända till affären för att hitta dem sista ingredienserna jag behövde för min överraskning. Jag gjorde pannkakor med grädde, sylt och hallon på. Jag bakade även kanongoda chokladmuffins och jag satte till och med ett ljus i hans muffins.

Kvällen var riktigt trevlig och jag har insett hur mycket jag faktiskt gillar att baka!

Veteran's day

För andra året i rad ville jag besöka Arlington National Cemetery på Veteran's day och för andra året i rad missade jag det. Den här gången för att jag var optimistisk med tiden för att köra till Gravelly Point Park där jag tänkte parkera och sedan gå till kyrkogården. Parkerade bilen klockan 11 då det skulle börja så jag insåg snabbt att det inte fanns en chans i universum att jag skulle kunna gå dit. Stannade en stund och såg på när flygplan landade. Parken ligger nämligen precis bredvid Reagan National Airport och landar dem från "rätt" håll så flyger dem lågt över parken.

Efter att ha varit där en stund så begav jag mig hem, ville börja baka en överraskning till Seve. Häromdagen blev jag nämligen väldigt sugen på en äppelkaka med kanel som pappa gör så jag bestämde mig för att överraska Seve när han kom hem från Los Angeles. Åkte iväg till affären och köpte det jag behövde och skulle ställa mig och göra i ordning allt ner jag inser att ingen av bakformarna Seve har var djup nog. Blev sur över att ingenting gick som det skulle så jag tog mig ett bad och plus beklagade mig per sms till Seve om bakformen. Han sa att jag skulle åka till Walmart och köpa vilken form jag ville och han skulle kompensera mig för det senare. Lyckades hitta ett sett med 3 formar som var billigare än 1 form!

Åkte hem och bakade och spenderade resten av kvällen med att kolla på Förhäxad. Gjorde även någonting som jag aldrig trodde att jag skulle göra... Jag satte mig och lagade kläder! Jag har aldrig varit mycket för handarbete men när jag insåg att min röda flanell skjorta var trasig så kände jag att jag inte var redo att bara slänga den. Jag överraskade även Seve med att laga hans favoritshorts som jag sagt att jag skulle slänga för dem började se bedrövliga ut... Och jag måste erkänna att det var riktigt avslappnande att sitta uppkrupen i soffan och sy medan jag kollade på Förhäxad. Trodde jag faktiskt inte om mig själv! En viss herre tycker dock det är kanon att jag hittat en hobby som både gynnar honom och får mig att slappna av...

Gjorde sedan misstaget att dra igång och städa så jag var uppe i varv och lyckades inte komma i säng fören 1. Grannen ovanpå valde då att springa maraton i sin lägenhet och så skulle jag upp tidigt och hämta Seve på flygplatsen. Vaknade utan väckarklockans hjälp vid 5 och kände mig pigg. Förstår inte vad min kropp håller på med! Ska det vara så svårt att varva ner och komma i säng innan midnatt!? Ikväll är jag i alla fall trött så jag ska ta och sova nu!

Lugn och skön dag

Har tagit det lugnt hela dagen; CSI maraton större delen av dagen vilken faktiskt har varit väldigt skönt. Det är skönt att bara vara för sig själv utan att ha en hel familj runt en som gör att man nästan får dåligt samvete om man spenderar hela dagen på sitt rum och tittar på TV.

Enda gången jag var utanför lägenheten idag var när jag var till affären. Hade tänkt att jag skulle ut på en joggingtur och pysslat lite här men blev inte så mycket av den varan. Sov dåligt inatt; första helgen på 5 månader jag sover solo och det kändes konstigt att sova ensam här.

Nu på kvällen har jag kollat på Förhäxad som jag lånat av Sapphyre. Såg inte på det så ofta när serien gick på tv men det tar jag igen nu! Jag har även små städat lite i Seve's kök. Slängt ut lite saker som passerat sitt bäst-före-datum.

I morgon ska jag träffa min värdfamilj i en park. Helen skola har sin årliga "Lantern Walk". Dem gör lyktor som dem sätter ljus i och går runt och sjunger en vacker sång om att gå runt med en lykta. Det är så gulligt att se dem små barnen. En svensk mamma som har sin son i samma klass som Helen kommer också vara där. Gillar henne så jag ska nog snacka med henne en stund i morgon.

Känns konstigt

Sitter ensam i Seve's lägenhet, känns konstigt och jag förväntar mig att han ska dyka upp när som helst... Men kommer vara solo här ett par dagar. 

Efter en rätt lugn dag på jobbet sa jag hej då till Seve vid Dulles Airport, han sitter just nu på flyget till Los Angeles. Efter det var det kryp-körning hem i världens trafikstockning; trafiken stod stundtals stilla. Tur man har tålamod och att jag inte hade så bråttom hem. Jobbade 3 timmar på kvällen som spenderades med att förberedda mitt rum för att bli utlånad till Helen och hennes kusiner som anländer i morgon. Helen och två av kusinerna kommer sova i min säng och Connor och den tredje kusinen kommer sova nere i källaren. Begav mig mot underbara Burke ca 20 minuter efter 23 på kvällen och kom hit vid midnatt. Vägarbeten överallt så trafiken kröp fram igen. 

Får låna Seve's lägenhet och bil när han är borta och det ska faktiskt bli skönt med lite egentid. Har människor runt omkring mig 24 timmar om dygnet så det är skönt att bara få vara för sig själv ibland. Har lite saker inplanerat i helgen annars blir det mest att ta det lugnt. 

Seve kommer med största sannolikhet höra av sig och fråga hur bilen mår... Han har nojjat större delen av dagen; i morse visade han mig vart försäkringskortet låg. När jag släppte av honom vid flygplatsen så nojjade han över att jag inte åkte iväg efter att ha släppt av honom så han återvände till bilen för att fråga om jag hade problem... Jag satt och programmerade in min adress i hans gps... När det kommer till män och deras bilar så är dem bra lustiga! 

Nu ska jag ta och sova och hoppas att damen ovanför med sömnproblem håller sig lugn inatt...

Konversation med Helen

Helen: Maria, do you remember the time I was in a bad mood?
Maria: You need to be a little bit more specific than that Helen.
Helen: Why?
Maria: You've had multiple bad days.
Helen: Oh (long pause) How many?

Helen: Maria, kommer du ihåg den gången jag var på dåligt humör?
Maria: Du lär vara lite mer specifik än så Helen.
Helen: Varför?
Maria: Du har haft flera dåliga dagar.
Helen: Oh (lång paus) Hur många?

Barns funderingar

En del gånger är man inte direkt beredd på barns funderingar. Egentligen var det väntat; hon fick reda på att en katt hon ibland leker med somnat in. Men man är aldrig redo för  från baksätet höra en 5-åring fråga om man blir osynlig när man dör. Vad svarar man då? Jag körde med att säga att det var en väldigt bra fråga och att jag inte visste. Frågade henne sedan vad hon trodde. Hon trodde att man fortfarande kunde se dem döda.

Senare vid matbordet när Connor informerat oss att han vill se mumierna på museumet han ska besöka med skolan. Helen undrar då vad en mumie gör och Ed svarar att mumier gör ingenting, dem är döda. Helen verkar inte riktigt förstå så han förtydligar att det är en död människa som man lindat om och förklarar att vissa människor tror att man kommer tillbaka efter döden. Jag reagerade lite på detta svar, jag tycker att man visserligen inte helt ska undvika att prata om döden med barn, men jag tycker inte man behöver vara så kall och i stort sett säga att när man är död är det slut. För hur kan vi egentligen vara helt säkra på att det är slut när vi dör? Och skulle inte en liten tjej som man låter tro på jultomten och små troll kunna få tro på att det inte alls är slut när vi dör?

En del undviker att tänka på döden, en del accepterar den, en del går och funderar på det hela tiden. Det är som man alltid fått hör; det finns två saker vi vet kommer hände i våra liv, vi föds och vi dör. Jag tycker man ska tro på det som gör att man inte är lika rädd för döden. Jag hade en period i mitt liv då jag hade en otrolig ångest inför döden och att allting skulle vara slut. Det finns så många saker som tyder på att det inte alls är slut när vi dör och det finns lika många saker som tyder på att det är slut när vi dör. Själv tror jag att det inte alls är slut när vi dör. Logiskt sett så inser jag väll att det troligtvis inte är så, men jag väljer att tro att det inte är slut för det gör att jag inte känner oro inför döden.

Så som sagt; alla borde få tro vad dem vill och man lär tänka efter och vara försiktig när man pratar om döden med barn. Jag tycker inte man ska ge dem en falsk förhoppning om att dem åter kommer få se den som gått bort, men jag tycker heller inte att man totalt ska krossa en tro om att allting inte är helt slut.

Gårdagens valdag

Igår var det valdag här i USA och på ett sätt är det skönt att det är över nu. På sista tiden har man inte kunnat se på tv eller lyssnat på radio utan att höra kandidaterna försöka få den andra att låta som världens idiot.

Connor var hemma från skolan då många skolor används som rösningslokal. Fick lämna av Helen på morgonen och sedan åka med Connor hem till en av hans kompisar. Det var riktigt trevligt; dem lekte en stund inomhus innan vi gick till en park. Det är rätt svårt att försöka hålla två 7 åringar från att leka för "tufft" när en av killarna har en bruten arm. Vore tråkigt om Connor skulle förvärra sin skada nu när bara ca 2 veckor återstår innan han blir av med slingan han har.

Strax innan lunchtid hämtade vi upp Helen och sedan bar det iväg hem för lunch. Under lunchen får Connor riktigt ont i magen. Var lite skrämmande hur fort det gick men Connor är rätt mycket som jag: håller tyst om åkommor och smärtor tills dem blir för mycket. Konstaterade att det med största sannolikhet handlade om förstoppning och han ville gå och vila en stund. Han kunde dock inte ligga stilla och han hade så ont så han grät. Ringde Elaine som kom hem och tittade till honom och ringde Connor's läkare. Han blev dock bättre så småningom, tog en tupplur och sedan kom en blek Connor ut och lekte med oss igen.

Idag har jag inte märkt så mycket av valresultatet ännu. Familjen är glada att Obama vann och utifrån grannens glada tillrop till Elaine när hon var på väg till jobbet så antar jag att dem också röstade på Obama.

Världens bästa 5 månaders present

Igår kväll när jag åkte hem till min pojkvän väntade tända ljus och en riktigt fin överraskning! Jag har länge önskat mig en röd kappa och när vi har varit ute och shoppat har jag letat efter den perfekta röda double-breasted kappan med svarta knappar. Ikväll gav Seve mig precis en sådan i förtidig 5 månaders present. På fredag var det 5 månader sedan som vi officiellt blev tillsammans men på fredag kommer han vara i Los Angeles.

Hårt arbetande amerikanare

När jag gick i gymnasiet så fick vi besök av arbetsförmedlingen som pratade om att jobba utomlands. Han sade då att vi svenskar var väldigt attraktiva på arbetsmarknaden utomlands, speciellt i England och USA för att vi är "hårt arbetande människor". Jag kände då en viss stolthet över att vara svensk; att känna att vi minsann är riktigt bra på att jobba, så pass bra att folk utomlands lägger märke till det.

Nu efter ett år i USA känner jag snarare att jag skäms. För vi är inte alls "hårt arbetande människor" i jämförelse med USA, vi svenskar är fan klena. Svenskar gnäller över sina ca 40 timmars arbetsvecka och det är tal om att korta ner arbetsdagarna. Ungdomar gnäller över för mycket läxor och betyg-sättning som börjar i tidig ålder. 

I USA gnäller man inte, man gör det man ska för att försörja familjen. Vissa är tvungna att ha två jobb för att ha råd att försörja familjen, men ingen gnäller. När jag åker med tunnelbanan sent på kvällarna förundras jag över alla amerikanare som åker hem så sent, som sitter och jobbar medan dem pendlar. Dem har slutat jobba för dagen men sitter ändå där och läser igenom sina dokument, kladdar ner lite anteckningar. 

Förra året kom Ed hem klockan 7 varje dag, varje dag missade han middag tillsammans med övriga familjen och han slängde snabbt i sig sin mat för att kunna ha så mycket tid med barnen som möjligt. Nu, tack vare att jag börjar jobba en halvtimme tidigare, kan han komma till jobbet tidigare och därmed även komma hem tidigare. Men under denna period då han kommit hem sent, har han inte gnällt ett pip. 

Min kille kommer hem ca halv 7 varje dag beroende på vilket transportmedel han använder. Jag har, trots att han vissa kvällar ser ut att vara totalt slut, aldrig hört honom gnällt eller på annat sätt kommenterat sitt jobb eller arbetstider. Man åker till jobbet, man gör det man ska, sen åker man hem igen. Man sitter inte och gnäller på chefen, kollegorna, lönen, arbetstiderna... Man gör det man ska för att försörja sig och sin familj. 

När jag gick i första och andra klass kan jag knappt komma ihåg att jag hade läxor. Connor går i andra klass och han har läxor VARJE dag. Han får även hem i princip som betyg men istället för en betygsgrad godkänt till mycket godkänt så står det om hur han sköter sig i skolan, t.ex hans förmåga att sitta stilla och lyssna på sin lärare. Han får besked om hur han ligger till i varje ämne och om han behöver förbättra sin prestation i något av ämnena. 

Nu säger inte jag att ALLA svenskar är klena och gnäller; många jobbar hårt och säger ingenting och det finns säkert en hel del amerikanare som sitter och gnäller över sin situation. Men enligt mina observationer så kan jag säga att det jag upplevt är att generellt så är amerikanare dem vi borde kalla "hårt arbetande människor" och inte svenskarna. Jag är själv duktig över att gnälla över mina arbetstider m.m trots att jag i jämförelse med många andra har världens enklaste jobb men så är jag ju svensk och vi svenskar är experter på att klaga!

Vintertid

Den här helgen har varit underbar! I fredagsmorse så jobbade jag trots att jag blivit lovad att jag ska slippa jobba fredagmorgon om jag inte jobbar fredag kväll. Fick på torsdagen reda på att Ed och Elaine inte riktigt visste hur dem tänkte när dem satte ihop schemat men det visade sig på fredag morgon att jag behövdes för Ed låg däckad i feber.

För min del gjorde det inte så mycket för Seve skulle ändå åka in till kontoret i DC och jobba då han inte varit där under måndagen och tisdagen på grund av stormen. I vanliga fall jobbar han hemifrån på fredagar. Vi hade bestämt att jag skulle åka in till DC med all min packning och så åt vi lunch ihop. Spenderade sedan ca 3 timmar med att gå runt och fota. Vill försöka fånga DC under varje säsongskiftning så nu har jag lite höstbilder!

Det har blivit rejält kallt efter Sandy's besök så efter ca 2 av 3 timmar så blev det varm choklad på Starbucks. Var ändå riktigt trevligt att gå runt i DC och fotografera, var ett bra tag sedan jag gjorde det. Vid ca 5 tiden så tog vi tåget till Burke och hade efter det en riktigt trevlig kväll.

I helgen köpte jag dem första julklapparna så nu har man lite mindre att tänka på. Blev även en del nya ljus köpta efter besök på både Yankee Candle och IKEA. Jag älskar ljus och innan jag åkte till USA hade jag en hel garderob med doftljus. I helgen var det dock inte jag som köpte flest ljus... Tror min milda pyromani är smittsam.... Var även iväg till en liten by som har en butik där dem året runt säljer julsaker. Var riktigt trevligt att åka dit. Har redan julkänslor och går runt och visslar jullåtar hela dagarna.

Idag blev det mest Au Pair möte som Seve var med på plus "körlektion". Han försöker finslipa mina växlingar bland annat och försöker få bort min rädsla för att få motorstop i korsningar. Annars har vi mest tagit det lugnt idag. Vi bytte till vintertid inatt och jag har känt mig allmänt förvirrad hela dagen. Höll dessutom på att somna i soffan vid 21-tiden. Somnade i bilen på väg hem men nu har jag tyvärr kommit in i andra andningen... Ska ändå försöka tvinga mig att sova nu!

Svartsjuka

Häromdagen så informerade Helen mig om att jag måste gifta mig med Seve... Det roliga är att hon är svartsjuk på mig för att jag är tillsammans med honom. Hon är nämligen väldigt förtjust i Seve.

Jag insåg först inte att hon var svartsjuk utan det var Seve som informerade mig om det efter att ha sagt att Helen blivit sur över att han inte kom förbi och hämtade mig utan han plockade upp mig vid Metron. Jag hade inte märkt det men tydligen så hade hon blivit väldigt angelägen om att få hans uppmärksamhet efter att jag gett Seve en kram på Connor's födesedagskalas. Enligt honom frågar hon väldigt ofta om han gillar dem kläder hon har på sig.

Efter att han sagt det blev det dock ännu mer tydligen. En dag när jag ännu en gång skulle ta metron hem till Seve kom Helen fram till dörren när jag är på väg ut genom den. Hon frågar om Seve är ute på motorcykeln och jag svarar nej, jag ska ta metron till honom. Med ett surigt uttryck tränger hon sig förbi mig för att kontrollera att han faktiskt inte satt på sin motorcykel utanför vårat hus...

Det ska då börjas i tid!!

November

Det är helt sjukt att det redan är november! Vart tar tiden vägen egentligen? Helt plötsligt ny månad och helt plötsligt känns det som att jag har massor att göra. Jag måste se till att ta tag i mina studier för detta år, måste bli klar innan juni. Jag lär komma på vad jag ska köpa till Ed till hans födelsedag om en vecka. Jag lär lista ut om min födelsedagspresent till Seve kommer bli försenad pga Sandy eller om den kommer anlända före den 20e. Den flyger från England så man vet aldrig... Jag ska också fixa tid för vaccinering men i och med milt återfall i min telefonskräck så skjuter jag hela tiden upp det.

På tal om Sandy så drog hon med sig en massa kyla så jag använde min tjocka vinterjacka för första gången igår. Tycker synd om dem som fortfarande är utan el och speciellt dem som bor i översvämmade områden som New York och New Jersey. New York ser verkligen ut som en krigszon!

Nu är klockan strax efter 7 på morgonen och jag lär kravla mig upp ur sängen, duscha och göra mig i ordning för dagens jobb!

Halloween

Idag var Halloween, jag hade inte tänkt engagera mig i Halloween överhuvudtaget i år men när Elaine frågade om jag ville med till Helen's kompis för trick or treating och att sedan gå med Helen i vårat grannskap så sa jag ändå ja. Och det var trevligt! Jag gillar Helens kompis G och hans familj och vi hade väldigt trevligt.

G var en astronaut i en väldigt cool dräkt. Helen skulle från början vara ett spöke men total ratade den fina kostymen Elaine sytt. Sedan besämtde hon sig för att vara St Mikael och till slut blev det en karaktär från en av hennes böcker. Hon var Nicole från boken "Herb, the vegetarian dragon".

Dagen efter Sandy

Vi var ut i morse för att se hur det stod till med grannskapet och se ifall någon behövde hjälp med någonting men det visade sig att vi klarat oss bra. Det var några träd som låg nere, därav en som låg mitt över vägen så vägen var avstängd. Men träden hade missat både hus, bilar och människor så det var bra!

Jämför man skadorna här efter Sandy med hur det var i New Haven efter Irene så var Irene helt klart värre. Men nu bor jag ju som sagt inte vid kusten längre så på det sättet är det bra. Man slipper oroa sig för att man ska bli evakuerad på grund av stigande vattenmassor.

Jag längtar till i morgon då allting återgår till det normala; när barnen återvänder till sina skolor och jag kan återvända till mitt schema. Har varit så rörigt nu när Ed och Elaine varit hemma för det har varit meningen att jag ska jobba så dem två kan jobba hemifrån men ingen av dem verkar ha haft disciplinen att göra det. Vilket leder till att jag inte vet om jag ska vara där när dem leker med barnen eller om jag kan gå och göra annat. Idag hade jag i alla fall en stor röra jag kunde sysselsätta mig med.

Igår kom två stökiga barn och ett mindre stökigt barn. Dem spelade Monopol och den ena fuskade hela tiden och den andra fick för sig att han skulle öppna bur dörrarna till fåglarna och hoppades att dem skulle flyga ut. Jag fick bokstavligen dra undan honom från buren innan han fattade att hans beteende inte var okay.

Dem ungarna kom över idag igen och denna gången slutade det med att Elaine kom och sa att jag skulle få ledigt resten av morgonen för att jobba på eftermiddagen för jag pallade inte av att ha pojkarna där. Så hon tog över. Enda anledningen till att dem kom över idag var för att deras familj inte hade el. Annars hade Connor varit hos dem.

Jag tror jag jobbar ikväll men är inte säker. Elaine nämnde date night för någon dag sedan men på mitt schema stod ingenting för idag. Idag var bara en tom ruta. Så vi får se hur det blir! Det spelar ingen roll för min del för min date night blev inställd redan i helgen. I vanliga fall åker jag hem till Seve och tittar på NCIS men vi räknade med att det fortfarande skulle vara eländigt efter Sandy. Och sedan valde Elaine att gå ut (tror jag) ikväll istället för onsdag som vanligen är deras date night.

Har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska hitta på ikväll. Är lite uttråkad... Blir antingen film eller försöka hitta någon bok att läsa tror jag.

Uppdatering innan det är dags att sova

Klockan är nu ca 10:20 och jag har flera gånger trott att strömmen skulle gå men den gick bara en gång och det var knappt 1 minut. Jag vet inte hur det ser ut ute för det är bäcksvart men det känns som att vi kom relativt lindrigt undan mot vad vi skulle.

New York och New Jersey har drabbats hårt med dödsfall och massiva översvämningar. Battery Park ligger under vatten likaså många delar av Manhattan. Vatten har runnit ner i tunnelbanorna och det går rykten om att Wall Street byggnaden också har börjat fyllas med vatten.

Folk uppmanas att hålla sig inne; borgmästaren i New York bad till och med taxichaufförerna att hålla sig borta från gatorna då man har problem med flera bilar som blockerar vägen för utryckningsfordon. Till och med poliser har fått lov att evakueras då dem fastnat i vattenmassorna.

I övrigt har dagen gått bra; har jobbat "som vanligt" på sätt och vis. Barnen hade en playdate så tre barn var hem hit och lekte. Ed och Elaine försökte få jobb gjort innan strömmen gick men det blev inte så mycket gjort och strömmen gick inte fören efter middagen. Så jag har inte gjort mycket mer än att gå på en promenad på förmiddagen innan Sandy kom, påpekat för en kille att ge fan i att fuska i Monopol och bett en annan kille ge fan i att öppna fågelburen...

Nu är det dags för natt nr två i Elaine's kontor och inatt är jag mer förberedd... Har craft-ställ, pyjamasbyxor och t-shirt på mig... Igår natt var det liiiite kallt.

Nära bli utan ström

Under dagen har stormen intensifierat. På förmiddagen gick jag Helen och Ed på en promenad; då regnade det en hel del och visst det blåste en del men tyckte det var rätt klent. Men vinden har stadigt ökat och blivit väldigt kraftig. Grannens döda trädd har fallit och nu väntar vi på att deras trädkoja ska gå åt skogen.

 Under kvällen så har lamporna blinkat och i knappt 1 minut var vi helt utan ström så vi förväntar oss inte att ha ström när vi vaknar i morgon. Får se hur länge vi blir utan ström. Jag skulle gissa att det inte kommer handla om några timmar utan i värsta fall kommer det att handla om dagar.

Än så länge är det lugnt

Det regnar lite smått ute annars märker man ingenting. Delar av New York har börjat evakueras under dagen; tunnelbanan är stängd och inga bussar kommer gå förutom bussar som evakuerar folk. Battery Park förväntas ligga under vatten när Sandy anländer.

Allmänna skolor kommer vara stängda i morgon så jag kommer jobba hela dagen. Barnen kommer sova i källaren inatt och Ed och Elaine har bäddat för mig i Elaine's kontor. Dem är inte oroliga för att någonting ska hända men samtidigt vill dem inte chansa. Och det vill inte jag heller. Förra året tyckte jag att det skulle bli häftigt att uppleva min första orkan. Jag bodde nära Long Island Sound och jag och min dåvarande värdpappa var dit precis innan stormen drog in och jag tror båda av oss tyckte att det var väldigt spännande. Men när jag vaknade upp dagen efter och såg ett träd liggandes över vägen bara några meter från huset så var det inte lika spännande. Att se en av grannarna ha ett träd lutande mot sitt hus; då inser man att man faktiskt hade tur.

Sandy förväntas bli den värsta orkanen i USA's historia. För att beskriva hur stor stormen är så berättade dem att skulle man flyga från ena sidan av stormen till den andra så skulle resan ta två timmar. Jag tror dock inte att vi här i Arlington kommer märka av den så mycket jämfört med städer som ligger precis vid kusten. Vi kommer "bara" märka av starka vindar uppemot 97 km/h och regn. Men vi riskerar att vara utan el ett bra tag. Visserligen delar vi el med sjukhuset i närheten vilket innebär att vi borde få tillbaka elen fort. Men sist vi hade en storm (och den var ändå inte ens i närheten av en orkan) så var familjen utan ström i nästan 2 dagar. Dem säger att en del får räkna med att vara utan el i minst 1 vecka.

Stormen kommer dra in en bra bit in mot land och som det ser ut nu så kommer meteorologerna få rätt; stormen kommer gå ihop med minst 1 vinterstorm som kom ner från Kanada. Det snöar i vissa delar där stormen förväntas dra fram vilket troligtvis kommer få intressant resultat. Som tur är så bor jag inte i närheten av det området.

Nu är det dags att sova och hoppas att allting går bra i morgon och att folk förstår allvaret i det här och tar det försiktigt dem närmaste dagarna och att dem ser till att evakuera om dem blir ombedda att evakuera! Jag kommer hålla familj och vänner uppdaterade så länge jag kan! Jag säger "så länge jag kan" för jag räknar med strömavbrott.

Sandy

För andra året i rad nu så kommer jag få uppleva en orkan. Förra året bodde jag i East Haven i ett hus om låg rätt nära Long Island Sound. Detta gjorde att vi var på gränsen till att bli evakuerade; gränsen gick bara något kvarter från vårat hus.

Efter att ha sett förödelsen efter Irene så är jag nu lite nervös inför Sandy som onekligen verkar vara värre. Den här gången bor jag inte nära vatten men jag bor nära träd. Mest är jag nervös över min kille som bor omringad av träd. Har man sett naturens krafter i arbete så vet man vad som kan hända; trädd faller lätt i orkan vindar. Han bor dessutom i en lägenhet på bottenvåningen så blir det att regna så pass att det blir översvämning, då blir det inte skoj!

Sandy kallas "Frankenstorm" och beskrivs som "episk" och "den perfekta stormen". Anledningen till att den kan bli så kraftig och förödande är att orkanen kan gå ihop med 1-2 vinterstormar som kommer ned från Kanada. I morgon väntas stormen "lite smått" komma hit med kraftigt regn och den värsta delen av stormen väntas hit måndag eller tisdag. Min värdfamilj har bunkrat upp med vatten m.m inför stormen och sett till att det finns fungerande ficklampor.

Man har redan utlyst undantagstillstånd här i Virginia och DC. Ska bli intressant att se hur det här kommer utveckla sig och hur min arbetsvecka kommer påverkas av det här ovädret. För min del är det städning som står på schemat i morgon. Se till att jag har alla viktiga dokument samlade på ett ställe utifall vi skulle bli evakuerade. Jag ser ingen anledning till varför vi skulle bli det men i och med att dem säger att eländet kan drabba områden långt in från kusten så är det lika bra att vara förberedd. Har sett till och tvätta kläder ikväll även om det inte helt var nödvändigt ännu. Men går strömmen så är det skönt att veta att man har rena kläder i alla fall!

Har annars haft en kanonhelg men den har varit lite dryg. Hjälpt till att vara hundvakt åt en osäker hund som första natten hos Seve näst intill vägrade att sova. Hon skällde och hade sig vilket ledde till att Seve sov ca 3-4. Jag sov lite längre än så då jag är bättre på att ignorera oljud. Vaknade ca 7 och hittade Seve halvsovandes på vardagsrumssoffan med sovande vovve i knä så jag bytte av honom och beodrade honom att sova.

Andra natten gick bra; stängde in hunden i sin bur och lade en filt över buren så blev det tyst och lugnt nästan hela natten. På promenaden i morse såg vi en stor uggla, var så himla häftigt!!

Mår bättre

Har tagit tag och bearbetat alla tankarna så nu kan jag sova igen. Blev lite mycket ett tag, lite för mycket tankar men jag tror också det handlar om att det går mot en massa helger där familjer samlas. Snart dags för Thanksgiving och sedan är det inte långt kvar till jul. Jag minns att jag hade en hel del tankar och till och med hemlängtan vid den här tiden förra året.

I år blir det Thanksgiving med Seve istället för att åka med familjen till Kansas. Annars skulle Seve vara helt ensam och nog för att jag inte är amerikan men förra året förstod jag hur stort Thanksgiving är här och man ska inte vara ensam då helt enketl; det är en familjehögtid. Lite som att sitta ensam på julafton helt enkelt. Efter det blir det jul hemma i Sverige och det ska bli så skoj att dra med Seve till Sverige! Stackaren kommer frysa...

Det känns i alla fall bra att ha en plan för hur jag ska hantera allting som ploppat upp i mina tankar. Det är dags att återgå till att ta en dag i taget och verkligen njuta av nuet och inte oroa mig så mycket över allt jag inte kan kontrollera.

Börjar bli Amerikan?

Igår kunde man nog trott att jag var en amerikan... Igår kväll när jag körde hem till Seve hade jag röd flanell skjorta, jeans och cowboy stövlar och lyssnade på country musik... Har nog slagit i skallen...

Seve har sedan tidigare ett par cowboy stövlar och sedan jag fick min röda flanell skjorta från Seve (tror han lyckades krympa den i tvätten) så har jag funderat på att, för skojs skull köpa cowboy stövlar och cowboy hat och ta ett kort och se hur koko folk därhemma tycker att jag är...

Men sedan såg jag priserna på cowboy stövlar och blev lite fundersam på om det verkligen var värt att införskaffa sig ett par. Men Seve insisterade på att vi skulle iväg och åtminstone prova stövlar. Hittade ett par jag verkligen gillade men räknade snabbt ut att det skulle gå åt 2 veckolöner och har man minilön så är man inte så sugen på det. Seve sa att jag skulle fortsätta titta och hittade jag inga andra jag ville ha så skulle han betala en del av summan.

Jag hittade ett par jag kände att jag kanske skulle kunna ha, dem var billiga och helt okay. Dem var inte riktigt lika tjusiga som dem första men jag ville inte att Seve skulle behöva finansiera mina stövlar. När jag precis bestämt mig för att okay, dem här vill jag köpa så kommer damen i butiken fram med dem perfekta stövlarna åt mig. Dem är så otroligt tjusiga!

Det känns lite ovant att gå i cowboy stövlar; storleken är en storlek mindre än vad man i vanliga fall har. Dem ska sitta åt över foten men man ska fortfarande kunna röra tårna och till skillnad från vanliga skor ska dem glappa något baktill. Kändes rätt konstigt att pröva ut dem men måste säga att dem jag hittat är riktigt sköna och dem var till och med sköna att köra bil i trots klack. Jag struntar i om folk tycker jag är koko, det är dem vackraste, skönaste stövlar jag någonsin ägt!

Mycket tankar

Det är lite mycket tankar nu och det märks på mina drömmar som har eskalerat från konstiga till dryga. Dem tar energi från mig medan jag sover och att ha hundra tankar medan man jobbar går heller inge vidare.

Det är mycket tankar kring livet just nu; hur orättvist det är. En förre detta klasskamrat dog tidigare i år och en annan har nyligen blivit diagnostiserad med cancer. Det är även mycket tankar kring framtiden och hur vissa val jag gjort i livet har påverkat hur jag har det nu. Som att inse att ens vänskapskrets krymper när man varit borta från dem så länge som jag faktiskt har.

I onsdagsnatt drömde jag att min kille gjorde slut av absolut ingen anledning och i torsdags natt drömde jag att  han stack iväg utan att berätta vart och han vägrade svara på sms och sedan återvände han som om ingenting hänt. Jag och min pojkvän är båda väldigt öppna och kommunicerar om allt så jag berättade om mina drömmar och om allt som pågår och jag sa att jag har smått seperatonsångest; att det känns som alla lämnar mig. Det resulterade i att han sa "I'm not going anywhere" och räknade upp alla i mitt liv som heller inte skulle lämna mig. Den natten sov han närmare mig än han gjort på länge och det var första natten på länge som jag sov riktigt bra.

Det kan säkert låta löjligt men när man är så långt borta från ens familj och vänner därhemma så kan man inte hjälpa att man känner sig ensam. Även om jag har vänner och en underbar pojkvän här så tänker man på dem man har hemma och man kan inte låta bli att märka hur vissa av ens vänner inte hör av sig lika ofta.

Idag har i alla fall varit en toppen dag: myst på soffan och kollat på Madagascar 3, spelat mini-golf och varit iväg och kollat i en riktigt cool butik som blandannat hade riktigt häftiga vindspel. Nu är det några fler timmars jobb som gäller innan jag kan återvända till paradiset Burke. Connor fick nyss lite Ipren mot sin onda arm men jag misstänker att han inte riktigt är bekväm med att mamma och pappa är ute för han är rädd att få en allergisk reaktion som han fått ett par gånger efter sin operation.

Vilken dag!

Igår kväll så sopade Connor ikull sig på linoliumgolvet och slog i sin onda arm. Han har nu strump-fördbud och lär antingen vara barfota eller ha skor på sig inomhus. Jag är så glad att jag inte var hemma när det hände för jag får rysningar bara jag tänker på det! Som tur är verkar det som att det *peppar peppar* gick bra.

Det har gått relativt bra med Connor och hans brutna arm. Han är inte pigg på att göra så mycket men han kämpar på bra ändå. Idag hade han dock en dålig dag... Han verkade inte i toppform i morse så vi tog det lugnt; han läste lite och vilade en hel del. Han förnekade att han hade ont och han verkade bara tycka att det var drygt när jag frågade honom.

Vi åkte iväg för att hämta upp Helen och hennes vänn G. Varje onsdag så hämtar G's pappa Helen på morgonen för att lämna av henne i skolan och jag hämtar upp Helen och G och kör hem honom. När vi kommer hem till G och Connor går ur bilen märker jag på en gång att han inte mår bra (att han inte klagade över att Helen ville lyssna på en av sina sagoböcker borde ha gett mig en varningssignal). Jag frågade hur han mådde och han sa att armen gjorde ont.

Jag lämnade av G och fick Helen tillbaka till bilen, väl vid bilen så säger Connor att det känns som att han ska spy. Tömmer Helens väska, hittar påsen med extra kläder, tömmer den och ger påsen till Connor utifall att. Vi kom dock hem utan att han behövde använda påsen. Ner med honom i Ed och Elaine's säng; ringer Elaine och dubbelkollar vad han ska ha för medicin och tack och lov tog han dem utan att gnälla. Det är tyvärr då man vet att han verkligen behöver den... Tog inte långa stunden innan hans medicin började verka och snart sov han tack och lov. Det gör fasen ont inombords att se ett barn ha så ont!

Resten av dagen gick dock bra, Elaine kom hem tidigare vilket i och för sig var planerat och jag underhöll Helen tills Connor mådde bättre vid ca 4 tiden och gjorde mig och Helen sällskap ute i trädgården.

Nu sitter jag och väntar på att torktumlaren ska bli klar med mina sängkläder så jag får gå och sova. I morgon väntar nya äventyr och sedan tar jag helg! Behöver inte jobba fören lördag kväll.

Sympatinervös...

Connor är på väg till sjukhuset för att operera sin brutna arm. Han verkar hur lugn som helst och har spenderat morgonen med att läsa. Själv är jag nervös som fan och jag vet inte ens varför.

Både bra och dålig helg del 2

På  lördagen var det planerat att vi skulle åka go-kart hela dagen och jag tänkte inte låta mina njurar sabotera dagen. Blev ännu en gång påmind om att jag har världens mest observantaste pojkvän som har insett hur jag fungerar för han sa åt mig att sluta försöka dölja hur jag egentligen mådde. Jag är expert på att låtsas som att allting är prima fast det inte är det men med honom är det lika bra att visa hur det egentligen är för han ser det ändå. 

Dagen var helt underbar! Det var super skoj att åka go-kart även om mina njurar inte var så förtjust. Jag åkte 3 sessioner (1 var på 11 minuter) sen tog jag en paus på grund av illamående och sov i Seve's bil. Sedan körde jag på igen. Vi var där från ca 12 till 9 på kvällen och hade kanonkul! Men dagen efter var man rejält mör i kroppen. Söndagen var en latdag; vi skulle ha varit till en park den dagen men det blev en regning och kall dag som spenderades inomhus. 

Idag, måndag, var det Columbus-dagen och både jag och Seve var ledig. Blev ännu en latdag vilket passar mig utmärkt. På morgonen känner jag mig rätt bra men sedan går det bara utför. Får småvärk och känner mig utslagen. Slumrade på soffan en stund medan Seve fixade middag. Känner mig som en urvriden trasa men det känns ändå som att det går åt rätt håll. Nog för att jag fortfarande känner av njurarna men det är ändå bara dag 3 på antibiotikakuren och det känns ändå som att det sakta går bort. Det är bara att ha tålamod!

När jag kom hem ikväll fick jag reda på att Connor brytit armen så det är sjukstuga här med en som har bruten arm och en som käkar antibiotika... Connor lyckades ramla ner från en linbana grannarna gjort och bröt armen ganska nära axeln så det blir operation... Tycker synd om stackaren!

Det lustiga var att Ed skämtsamt om jag också fått lov att uppsäka akuten den här helgen så jag berättade om mina bravader... Känns skönt att dem vet att man inte direkt är i tipptopp form. 

Både bra och dålig helg

Den här helgen var en väldigt intressant helg på många sätt och vis. I onsdags lyckades jag få UVI vilket jag fått tidigare och då har jag lyckats få bort det själv så jag tänkte att jag skulle klara av det igen. På torsdagen hade jag jätteont och funderade på att åka till akuten men två ipren senare så lyckades jag gå på date med min kille. På fredag morgon vaknade jag och hade absolut inga symptom alls och rådfrågade min mor som sa att jag inte behövde gå till en doktor.

Fixade lite med tvätt och packade medan jag kände en konstig känsla bak i ryggen men tänkte inte så mycket på det för jag brukar få ont i ryggen när jag sitter i soffan på mitt rum om jag sitter som en slashas. Åkte hem till Seve och medan han jobbade hemifrån så tog jag en tupplur (vilket är konstigt för jag sover aldrig på dagarna). Vaknade när han var färdig och då kände jag mig inte kry; ont bak i ryggen och kände mig illamående och hade typ som frossa. Förnekade att det var njurarna trots att jag bokade av i stort sett vartenda symptom på att UVI'n gått upp till njurarna men efter ett tag insåg jag mig besegrad.

Ringde först mitt försäkringsbolag för att höra mig för vart jag skulle vända mig och dem sa att jag fick gå till i stort sett vem jag ville. Ringde min Area director för att se om hon kunde rekommendera någon i Burke men som vanligt svarade hon inte. Seve googlade fram nr till en klinik i närheten och jag ringde dem. Fick prata med en dam som sa att jag behövde en tid idag men att dem inte kunde ge mig en tid för det var för sent. Fick rekommendationen att ringa en annan av deras kliniker.

Ringde och blev kopplad till en sköterska som kopplade vidare till en annan dam som konstaterade att jag hade "fel" försäkring och kopplade mig vidare till någon försäkringskille och då lade jag på och sade några vackra ord om amerikansk sjukvård. Fick order om att dra på mig skorna och sedan åkte vi till första bästa drop-in klinik. Där frågade dem inte varför jag var där, dem frågade efter försäkringskort och när dem såg mitt så sa dem att dem inte accepterade det utan jag skulle få betala allting själv. Fick fylla i ett formulär och sedan vänta. Behöde dock inte vänta länge och sedan fick jag äntligen min antibiotika.

Sedan åkte vi tillbaka och åt middag och bara tog det lugnt. Vid 9-tiden kom Seve's kompis och dem fixade inför lördagen medan jag hade en date med en vetekudde och distraherade mig med tv-spel.

Shenandoah National Park

Intressant konversation med 4 åring del 2

Denna konversation med Helen, snart 5 år, utspellade sig på vägen hem från en park:

Helen: Have you gotten married yet?
Me: No, not yet.
Helen: Are you getting married in our home or your home?
Me: I haven't really thought about it. I'm not getting married in a nearby future.

Översättning:
Helen: Har du gift dig än?
Jag: Nej, inte än.
Helen: Kommer du gifta dig i vårat hem eller ditt hem?
Jag: Jag har inte riktigt tänkt på det. Jag kommer inte gifta mig inom en nära framtid.


Det här är andra gången på kort tid Helen frågat mig om giftemål... Och det där med deras hem och mitt hem antar jag är hennes sätt att fråga om jag kommer gifta mig i USA eller Sverige. Hon är då bra rolig den tjejen!

Bett om ursäkt

Elaine kom in för ett tag sedan och bad om ursäkt för igår kväll. Känns bra att ha fått en ursäkt!

Jag vet att jag inte borde bry mig...

Jag vet att jag inte borde bry mig men jag är trött och då bryr jag mig helt enkelt mer... I torsdags märkte jag att det lät konstigt från den blåa bilen; det lät som metall av något slag slog emot någonting. Jag berättade detta för Ed som inte verkade speciellt bekymrad och jag sa även att det mer lät som att någonting inne i bilen låg och slog mot någonting. Han sa ingenting om att jag borde låta bilen vara eller visade någon som helst antydan till att vara bekymrad. I fredags frågade Elaine mig om ljudet och hon sa ingenting speciellt om det och senare när Helen frågade om dem skulle ta den blåa bilen till skolan sa Elaine "nej, vi tar den röda ifall Maria vill använda den blåa bilen. Jag lånade den blå bilen och körde hem till Sapphyre och jag noterade att det metalliska ljudet var borta. 

Ikväll när jag kom hem frågade Ed om jag hade någonting emot att hämta bilen på verkstaden innan jag hämtar upp Helen. Elaine meddelade att det var en axel som höll på att säga tack och adjö och sedan gnällde hon över att jag inte borde ha tagit bilen på fredagen eftersom den var trasig och att jag borde ha reagerat eftersom Ed reagerade och jag fattar inte varför hon gnäller. 

1. Hon sa själv att det var helt okay för mig att använda den blå bilen trots att hon visste om att jag rapporterat om ett konstigt ljud. 
2. Ed reagerade inte alls. Han sa bara "tack för att du berättade om bilen" och sedan gav han mig bensinpengar. 
3. Det är faktiskt inte min bil, jag är inte den enda som kör den bilen. Dem borde själva upptäcka när någonting är fel plus att dem själva använt bilen efter torsdagen, varför då gnälla på att jag gjort det?

Jaja, jag ska sluta bry mig och gå och sova. Har varit ännu en kanonhelg men jag sover som en kratta för jag oroar mig i onödan och nu har jag bestämt mig för att sluta. Så det blir tidigt i säng ikväll och så ska det bli ordning på min sömn!

Plan B

Nu har jag äntligen hittat ett college jag har råd med! Men det är än så länge min plan B, har några andra alternativa lösningar på nytt visum och grejer som jag vill hålla för mig själv ett tag. Ett tag nu har jag känt panik inför framtiden (jag är expert på att oroa mig i onödan) allting har känts som ett stort hinder och det har hållit mig från att sova ordentligt och jag har haft konstiga drömmar.

Men nu har jag äntligen hittat en alternativ lösning även om lösningen ligger 3 timmar längre bort än vad jag hade önskat. Men man får ta det man får helt enkelt och kanske hittar jag någonting bättre om jag fortsätter leta men jag ska helt enketl placera ner fötterna stadigt på jorden igen och sluta oroa mig och måla upp en massa scenarion som kanske inte ens kommer ske. Dags att återgå till att ta en dag i taget och njuta av det jag har just nu.

Nackdelen med att vara svensk au pair

Det finns både för- och nackdelar med att vara svensk au pair i USA. Fördelarna är att folk har positiva associationer av Sverige; så fort man säger att man är från Sverige börjar personen man prata med räkna upp alla positiva saker med Sverige. Om hur bra vi är på att spela is-hockey, bra golfspelare, bra musik m.m. Många i USA har även släktingar från Sverige vilket dem gärna pratar om.

Nackdelarna med att vara från Sverige är att Sverige inte har så många Svenska au pairer och dem som finns verkar söka sig till samma område nämligen California. Jag har blivit inbjuden till en brunch med en massa au pairer och värdfamiljer för min Area Director har nyligen fått barn och ska visa upp den lilla killen. Jag är väldigt negativ till att gå; inte enbart för att det hela känns taget ur Lejonkungen där lilla Simba ska visas upp för hela kungariket... Men också för att jag vet att om inte Sapphyre går (och hon är också rätt negativt inställd till detta) så kommer jag få sitta där ensam i ett hörn med ingen att prata med. 

För dem flesta au pairer är från Tyskland och en massa spansktalande länder; så dem kommer sitta i sina egna små grupper och prata tyska och spanska och alla minioritetsland kommer tafat sitta och prata extremt bruten engelska. Jag vet att jag borde ha förståelse för att dem faktiskt är här och lär sig engelska och att jag borde umgås mer med dem men det går inte. Jag försöker desperat förstå dem och så blir jag frustrerad när dem inte förstår mig. Så nej, går inte Sapphyre så tänker inte jag heller pina mig igenom den upplevelsen...

När man väl hittar en svensk au pair blir man helt lyrisk! Jag träffade en nyanländ svensk au pair för ca 1 vecka sedan. Träffade henne på onsdagen; då hade hon kommit på lördagen och hon ville att jag skulle visa henne runt så vi utbytte mobilnr och snackade lite. Några dagar senare får jag reda på att hon åkt hem till Sverige igen... Misstänker att hon fick sparken rätt fort. Familjen hon var hos är kanon! En svensk familj med 3 barn så från det lilla jag vet så var det hon som var problemet i den familjen. Enligt rykten så var hon egentligen inte så intresserad av att jobba som au pair; hon ville mest bara vara i USA. Så nu får jag hålla tummarna att deras nästa au pair också är svensk!

Intressant konversation med 4 åring

Denna konversation med Helen, snart 5 år, utspelade sig vid läggdags:

Helen: Who gave you that heart-shaped neclace?
Me: Seve did.
Helene: But you haven't married him yet.
Me: No, I haven't.
Helen: I knew that because you're still living here and he isn't.

Översättning:
Helen: Vem gav dig det där hjärtformade halsbandet?
Jag: Seve.
Helen: Men du har inte gift dig med honom än.
Jag: Nej, det har jag inte.
Helen: Det visste jag för du bor fortfarande här och det gör inte han.

Barns logik är så underbar!!

Det där med att fånga dagen

Det är väldigt populärt nu att prata om att man måste fånga dagen och ändå är det dem som mest pratar om det som är sämst på att fånga dagen (enligt mig). Häromdagen så slog det mig att det där med att tänka att livet är kort och skört är ett väldigt luddigt begrepp. För det första så är det där med livet väldigt luddigt för vi vet inte om det är helt slut efter vi dör eller om det finns en slags fortsättning och ska vi gå runt och oroa oss för när vi dör så kommer vi ganska snart bli tokiga.

Jag kom fram till att för mig har denna upplevelse varit perfekt tillfälle att "fånga dagen". För mitt äventyr här har tekniskt sett ett "bäste före" datum även om jag kommer kämpa för att skjuta upp det datumet. Men jag har faktiskt ett dokument liggandes i en pärm i mitt rum där det står när denna upplevelse är över och därmed ser jag till att inte slösa mina dagar här. Jag gör det jag vill göra oavsett om det är att åka helikopter eller "bara" umgås med sköna människor. Jag slösar inte tid på människor jag vet jag inte kommer trivas med och därmed så tar jag helst inte kontakt med au pairer från vissa länder; inte för att jag inte tycker om dem, utan för att jag förstår mig inte på dem eller så förstår dem inte mig. Eller så är det sådan stor skillnad mellan våra kulturer att det helt inte fungerar. Jag undviker au pairer från länder där dem skickat stora mängder au pairer som t.ex Tyskland och Mexico för dem håller sig till varandra och det är helt enkelt svårt att ta sig in i deras "gäng". Undantaget är Syd Afrikaner för dem är helt underbara!

För mig är USA mitt liv och jag tänker ta vara på varenda dag som USA låter mig stanna kvar här. Jag kommer kämpa för att få stanna så länge som möjligt för jag kan inte längre tänka mig att komma hem till Sverige. Detta är mitt hem nu och jag trivs så otroligt bra här!

Räddade Batman!

Barnen har eremit kräftor; från början var dem 3 men en dog rätt nyligen. Deras skal är målade i olika motiv och en av dem har Batman's märke på sig och heter därmed Batman. Igår tog Helen ut Batman ur den lilla buren och lekte med den på bordet och sedan blev hon distraherad, lämnade Batman på bordet och gick och åt middag.

Vi satte oss ner och åt middag och när vi började plocka undan så inser Helen att Batman är borta. Vi tog varsin ficklampa och började vända upp och ner på hela huset i stort sett och till slut hittade jag honom där vi har skorna... Dem har en dörr dem kan stänga för som liksom fäller ihop sig eller vad man ska säga och där inne i en mörk vrå låg lilla Batman och hade det bra.

Senare på kvällen kom Helen upp med en brownie åt mig och tackade mig för att jag hittat Batman. Det lönar sig att vara bra på att leta reda på saker och ting!

Skön paus

Känner att det är väldigt mycket tankar hit och dit om framtiden just nu och mitt största hinder verkar vara pengar. Vill så mycket men allting kostar otroligt mycket. Vill byta visum till studentvisum och skaffa Bachelor's degree i Criminal Justice men det går inge vidare med den planen just nu. Letar som en tok efter stipendier och finansiellt stöd från skolor m.m. Får se hur allting går!

Helgen var en bra distraktion från alla mina tankar. I fredags jobbade jag en timme på morgonen och fick reda på att mina ca 4 timmars jobb på kvällen blev inställd vilket betydde att jag kunde åka till Seve tidigare än planerat. Träffade Sapphyre efter min timmes jobb; blev Gilmore Girls och lite god mat. Efter det blev det hem, snabbpackning och springa till Metron och hann precis med tåget. Seve skulle ha möte vid 3 över telefonen så jag var tvungen att hinna med det tåget om han skulle hinna hämta mig och åka hem igen. Efter hans möte var det mest tv-spel och ta det lugnt som gällde.

Lördagen var också lite av en slappardag innan mitt jobbpass men det blev i alla fall mini-golf vilket var väldigt skoj. Det var en riktigt jämn match som slutligen vanns av Seve. Vi hade kommit överens om att den som förlorade skulle betala så jag blev 4 dollar fattigare.

Söndagen var kanon! Åkte iväg till Smithsonian National Zoo och var där från ca 11:30-16 och kollade på supersöta djur! Har insett att uttrar är mitt nya favoritdjur, så otroligt söta!! Skönt också att gå på zoo med någon som inte klagar över att jag säger "gu va söt" ca 100 gånger...

Höst

Det går mot höst nu; morgnarna är kalla (14 grader till skillnad mot 20) och löven har lite smått börjat ändra färg. Det gick fort! Jag insåg igår att det var ett år sedan exakt som jag gick på min första baseballmatch och vad jag kan minnas var det riktigt varmt och skönt den dagen. Det blir visserligen varmt mot eftermiddagarna men inte lika varmt som det har varit. Jag längtar redan tillbaka till sommaren även om jag mest klagat över hur fruktansvärt varmt det blir här. Men jag har aldrig gillat att frysa.

Jag har lyckats blivit förkyld; halsen gör småont och jag känner mig allmänt hängig. Inatt sov jag med mjukisbyxor, långärmad stickad tröja, täcke och rejäl tjock filt och tyckte temperaturen under täcket var helt lagom....Varken vill eller har tid för att vara sjuk, jag har så mycket roligare saker att göra än att vara förkyld! Barnen hostar och nyser dem också så det här kommer väll hålla på en evighet antar jag och ta om som vanligt... Blä!

Underbar helg!

Den här helgen har varit kanon! Åkte till Seve efter min 1 timmes jobb på fredagen; tog Metron till Vienna där han hämtade upp mig. Skjutsade mig till hans lägenhet och sedan drog han till tandläkaren. Ringde mor och far och sedan läste jag den underbara boken jag fått av Elaine.

På fredagen tog vi det mest lugnt; Seve fixade födelsedagspresent till Connor, vi kollade på Formel 1 kval och hade det allmänt bra. Lördag var det födelsedagskalas och jobb som gällde.

Idag "firade" vi 3 månader tillsammans. Vi var iväg och försökte hitta jeans åt mig men jag gav upp efter 10e paret. Har man konstig kroppsform så har man tydligen... När man väl hittar ett par som sitter bra i midjan får man antingen koben, säckiga byxben eller så är dem för långa...

Efter det blev jag bortskämde med varmchoklad och så åkte vi iväg och spelade frisbee golf vilket var riktigt skoj! Det är lite som vanlig golf fast man kastar en frisbee och man ska försöka få i den i en korg. Gick inge vidare, är inte direkt bra på att kasta frisbee. Får iväg den långt och bra men den kommer inte direkt dit där jag siktat om man säger så...

Efter det satte vi oss nere vid sjön ett tag. Jag vet att jag antagligen sagt det förut men jag älskar verkligen Burke, samhället där Seve bor. Det påminner en del om min hemstad med en massa träd och en stor sjö. Visserligen kan man inte simma i sjön för den är rätt förorenad (som dem flesta vattendrag i detta land) men det gör den inte mindre vacker för det! Gillar alla träden, sjön och dem små härliga vägarna med många kurvor och många upp och nedförsbackar som gör dem roliga att köra på! Så himla vackert! Blir jag kvar i USA skulle jag inte ha något emot att bo i Burke.

Efter det åkte vi hem till honom och såg på en film som heter The Lincoln Lawyer, åt middag och bara hade det bra. Perfekt avslut på helgen helt enkelt!

Födelsedagskalas och tornadovarning

I lördags var det dags för Connors födelsedagskalas. Kalaset började med baseballmatch där både jag och Seve deltog men efter en stund började det regna. Först fortsatte vi att spela men sedan efter ett tag blev det dags för en vätskepaus och lite snacks. Då plötsligt börjar det vräka ner och blåsa kraftigt. Jag och Seve hade kollat på vädret och sett att det skulle bli storm men tror ingen av oss hade räknat med att det skulle bli så kraftig storm att dem till och med gick ut med tornadovarning...

Vi hjälptes åt att bära in allting och så blev det tårta och annat onyttigt innan barnen fick gå ner i källaren och smälla sönder en Pinata. En slags figur i kartong som är fylld med antingen leksaker, godis eller båda delarna och så får barnen turas om att slå på den där tills den går sönder. 

Jag blev lite förvånad när Seve började hjälpa Ed och Elaine att städa upp, var riktigt trevligt att få se hur väluppfostrade amerikanare är. Kanske är det jag som fått en fel bild av killar men i min värld hjälper inte unga killar till frivilligt med sådana saker. Han hjälpte till hela tiden med att se till att det inte blev alltför stökigt och han stannade kvar och hjälpte till att städa upp efter kalaset. Han lekte och busade med Helen och Connor som tyckte det var kanon att Seve var där. Elaine kom och frågade om Seve ville äta middag med oss. Det var riktigt trevligt! Både Helen och Connor ville sitta bredvid Seve som var den nya favoriten. Helen sa att hon älskade Seve och undrade om inte Seve kunde bli deras nya barnvakt och jag kunde bo hos Seve istället. Antingen det eller så ville hon börja kalla mig för Seve istället...

Jag skulle jobba kväll och jag tänkte att Seve kanske ville åka hem till sig som han tänkt från början men han stannade kvar och lekte med barnen tills det var läggdags. Jag borstade Helen och Connors tänder och Connor började krångla... Jag frågade honom om han kunde komma överens med Helen om vad vi skulle läsa då vi bara hade tid med en bok. Han sa då att han ville att jag skulle läsa hans nya Legotidning och jag informerade honom om att Helen inte skulle vara intresserad av den. Han sa då att då kunde Seve läsa den för honom och jag sa att visst, frågar du Seve om det är okay och han säger ja så är det okay med mig. Så jag läste Pippi Långstrump för henne och Seve läste legotidningen för Connor. 

När barnen väl var lagda så kom Sapphyre över på besök för att se på Gilmore Girls och jag lånade Seve min dator så han slapp pinas med Gilmore Girls. Var riktigt trevligt att träffa Sapphyre igen, har inte träffat henne på över en månad!

Förändrats

Det är intressant när jag hela tiden upptäcker hur mycket jag har förändrats sen jag kom hit och jag tycker att på bara den korta tid jag varit tillsammans med Seve har jag förändrats.

Jag kom hit som blyg, försynt tjej som inte vågade ta för sig i livet. Jag vågar nu, för det mesta, ta för mig. Jag är inte lika blyg då den sidan tittar fram ibland och jag är helt klart fortfarande försynt. Jag har aldrig gillat att känna att jag är till besvär och frågar därför sällan om någonting som t.ex under min hemresa när jag fick migränanfall och jag ville inte störa flygvärdinnorna och fråga om en Ipren.

Jag har även märkt att mina värderingar och moraliska ståndpunkter har förändrats och jag har nya åsikter om saker och ting. En sak som jag märkt och som jag gillar med USA är att det är väldigt få människor här som svär och använder fula ord. Svär man så är det för att någonting verkligen har gått åt skogen, man slänger inte in svordomar i var och varannan mening som jag tycker väldigt många svenskar gör. Det jag verkligen inte var bekväm med var att jag, när jag kom hem, övergick till att svära lika mycket som alla andra. Och det känns inte okay. Jag har vant mig vid att man svär inte, speciellt inte om man är kvinna. Här använder man inte grova ord och häromdagen blev jag chockad när en av mina vänner använde ett väldigt grovt ord i en konversation med mig.Först blev jag chockad över att hon använde ett sådant grovt ord och jag kände mig förolämpad, sedan blev jag förvånad över hur starkt jag kände emot detta ord trots att jag både hört henne säga ordet och sett henne skriva ordet utan att jag ens reagerat.

Jag insåg idag hur skönt det är att komma hit där man slipper höra fula ord på radion. När jag var i Sverige på besök tänkte jag tvärtom; då tänkte jag att det var nice att höra ocensurerad musik. Men i längden blir man rätt trött på att höra alla dem där fula orden och man blir att tänka på att barn hör det där. En av mina brorsbarn är otroligt duktig på memorera låt texter och sjunga med i dem och så tänker jag på alla låtar som spelas nu med en massa fulla ord. Som Pinks nya låt t.ex, den är inte helt rumsren och i Sverige spelas den utan censur.

Det är säkert många i Sverige nu som läser detta och tycker jag är löjlig men då är det så. Men jag tycker faktiskt det är så skönt att inte behöva höra svordomar och grova ord varenda dag antingen på radion eller av någon i ens närhet. Det finns så många andra vackra ord man kan säga som gör folk glad än dem där grova hemska orden som får en att känna sig illa till mods.

Jag har världens bästa värdmamma!

Igår jobbade jag kväll och när dem kom hem och jag gick ner för att rapportera om när barnen somnade m.m så fick jag goda nyheter. Mitt schema ska ändras lite; bland annat hade Elaine insett hur onödigt det är för mig att jobba 1 timme på fredagar om jag då inte jobbar fredag kväll. Så dem veckor jag jobbar lördag kväll är jag ledig på fredagen. Hon insåg att min vanliga sova över hos Seve från torsdag rutin blev förstörd. Tycker att det var gulligt av henne att tänka på mig och Seve när hon funderade över mitt schema! Det är kul att dem verkar gilla honom och dem verkade tycka att det var trevligt att han skulle komma med på Connor's födelsedagskalas.

Connor har varit riktigt underbar sen vi alla återvände från vår semester. Innan jag åkte hade han seriösa attitydproblem men nu är han underbar igen! Harmonisk och glad och det ska kramas och hållas hand! Ett tag kändes det som att han var avundsjuk på min pojkvän då jag spenderade otroligt mycket tid hos honom innan jag åkte till Sverige. Men nu är vi tillbaka i vår vanliga rutin igen och Connor verkar gladare. Han är van att kunna komma in på mitt rum och snacka med mig när han vill det och det var nog konstigt för honom när jag inte var här så mycket. En gång när hans mormor sagt åt honom att inte störa mig på min lediga tid hade han varit helt förstörd och kommit till mig med tårar rinnandes nedför kinderna. Lilla stackaren!

Så jag tror att det blir kanon att Seve också följer med på kalaset och ger Connor lite uppmärksamhet, tror han skulle behöva det. Dem brukar i och för sig snacka en stund medan Seve väntar på att jag ska bli klar men att komma på hans födelsedag blir nog lite extra för honom så det blir bra!

När jag var ner igår rekommenderade Elaine en bok som hon fått som jag nu lånar. Boken handlar om en liten flicka med svår schizofreni som hon blir diagnostiserad med när hon är 6 år. I boken från man följa henne redan från 4 år ålder. Boken är kanonbra och jag har svårt att lägga undan den!

Just nu sitter jag och väntar på att lilltjejen ska slockna så jag kan gå ner och börja städa undan inför Connor's födelsedagsfest på lördag. Lika bra att hjälpa föräldrarna med så mycket som möjligt inför kaoset! Har vi tur är det bra väder så vi kan göra alla utomhus-aktiviteter som Connor har önskemål om, bland annat fotboll. Tycker det är kanonkul att han fastnat för fotboll! Och för att förtydliga så menar jag alltså europeisk fotboll och inte amerikansk fotboll. Är faktiskt lite stolt över att det är jag som lärt honom spela fotboll och att han troligtvis ska börja spela fotboll i ett lag i höst.

Nytt schema och ny lön

Jag verkligen älskar mitt nya schema. Helen går i förskola 5 dagar i veckan vilket innebär att jag jobbar 8-9 på morgonen och sedan är jag ledig till 11:45 åker sedan och hämtar Helen sedan rullar dagen på fram till att jag slutar 5:45. 

Det enda jag inte gillar med att Helen ska vara i skolan 5 dagar i veckan är att jag är tvungen att jobba 1 timma på fredagmorgonen vilket gör att jag inte kan sova över hos min kille på torsdag som jag vant mig vid under sommaren. Men det är som det är och det är som jag sagt tidigare, det är bara att gilla läget! Som vanligt jobbar jag även onsdag kväll och antingen fredag eller lördag kväll. 

Jag har även fått mer lön. Hade jag inte valt att förlänga hade familjen fått betala en viss avgift för att skaffa en ny au pair. Den avgiften har lagts till på min lön så jag får nu 20 dollar mer i lön i veckan och är nu uppe i 220 dollar i veckan. Det är rätt bra för en Au Pair då många Au Pairer inte ens är uppe i 200 dollar vi veckan. När jag bodde i New Haven tjänade jag 197 dollar och 75 cent i veckan vilket är absolut minimum för au pairer. Så det tar sig helt enkelt!

Jag har, ännu en gång, blivit erbjuden att konvertera min J-1 exhange visa till ett studentvisa så jag har mycket att fundera över. Mycket som ska tänkas igenom... Enligt lagboken får jag inte jobba mitt första år på ett studentvisum men enligt en advokat så kan jag komma runt det genom att bo kvar hos familjen. Så det vore enklast om jag gick över på studentvisum medan jag fortfarande jobbar hos familjen för då slipper jag oroa mig för ekonomiska problem senare. Som sagt, mycket att tänka på nu helt enkelt!

Bästa överraskningen någonsin!

När jag kom hem till Seve i helgen så hade han, på ett litet bord gjort ordning en överraskning åt mig. Ångrar att jag inte tog kort på bordet för det var himla fint! Där på bordet låg en Toblerone och ett par hörlurar som han själv gjort och på hörlurarna låg en liten blomma. Bredvid låg även ett USB minne fyllt med underbar country musik!

Blev så himla glad! Speciellt när jag upptäckte att hörlurarna fungerar i min Sony Ericson. Det är sådan otroligt ljud i hörlurarna. Seve vet otroligt mycket om hörlurar och är väldigt petig med märke m.m. Dem här har han själv suttit och kopplat ihop sladdar hit och dit och jag älskar verkligen dem!

Det som inte riktigt syns på bilden är att han satt på ett smycke eller vad man ska kalla det. Är ett hjärta med små stenar och på baksidan står det "Du är galen" (på svenska ska jag förtydliga) vilket är lite av ett internskämt mellan oss två; vi säger det rätt ofta till varandra.

Första riktiga dagen tillbaka

Idag kan man säga var den officiella dagen tillbaka. Började klockan 8; Connor hade sin första dag i skolan så Elaine tog hand om honom denna morgonen. Jag och Helen lekte med hennes docka Liam sen ringde jag hem till en av hennes klasskamrater och fixade en playdate.

Gillar pojkens mamma; hon är lite speciell men hon är en medelklass människa och sådana gillar jag! Jag gillar att komma hem till hem som inte är välstädade och där allting inte är sprillans nytt utan det är mycket second-hand saker. Jag känner mig inte malplacerad där och jag känner att jag kan sätta mig ner i en soffa och kunna ställa ifrån mig ett glas med vatten på bordet framför mig utan att behöva fråga om ett underlägg för ingen bryr sig om en liten vattencirkel på ett gamalt träbord...

Vi satt och pratade om lite allt möjligt medan barnen lekte. Det är också en sak jag gillar med henne; jag slipper känna det som att jag lär jobba medan jag är där, jag kan slappna av. Värsta playdaten jag haft var hos en annan klasskamrat till Helen. Dem har ingen nanny men dem passade på att utnyttja mig när jag var där. Pappan hälsade mig med "Här har du toan, vatten finns i köket är det någonting du funderar över? Bra. Jag kommer vara inne på mitt kontor...". Tack! Då var man helt plötsligt fast med 4 vilda ungar och ingen lyssnade på mig. Dit vägrar jag gå igen.

Nåja, åter till idag... Efter playdaten blev det middagssovning för lilla Helen innan hennes nya lärare kom på besök i ca 10 minuter. Tycker det är mysigt att hon går på en Waldorf skola fast ibland känns det lite väl mycket hippie över det hela.

När Connor kom hem byggde vi en tågbana och sedan gick vi ut och lekte. Jag och Connor spöade grannpojkarna i fotboll... Står tydligen fotboll på schemat på Connor's födelsedagsfest på lördag. Elaine sa att jag gärna fick ta med mig Seve och jag skrev det lite skämtsamt till honom och förväntade mig ingenting annat än en ursäkt att inte gå eller helt enkelt ett rakt nej. Blev förvånad när han lät mer enthusiastisk över hans födelsedagsfest än var jag gör... Han lät enthusiastisk när han skrev att han skulle mingla med barnen och familjen en stund. Sedan undrade han om han fick köpa någonting till honom och gav mig en lång lista på saker han kom på att han kunde köpa till Connor och undrade om han skulle upppskatta dem. Riktig toppenkille jag hittat!

Tillbaka till verkligheten

Helgen var kanon! Spenderade lördagen ute på sjön; vi hyrde båt och rodde runt på Burke Lake och hade picnic ute på sjön. Så himla härligt, varmt och skönt! Det är så himla vackert i Burke; så mycket fin natur med skog, sjöar, vandringsleder och massa vilda djur. Tror jag sett fler rådjur i Burke under en dag än vad jag gjort under en hel livstid i Sverige. I lördags såg vi en räv som sprang runt längs stranden och ett tag stod han och tittade på oss fundersamt. På kvällen blev det mysig middag med tända ljus, och vin sedan stod det dansträning på schemat... Vi har 4 månader på oss att få ordning på dansandet inför min killes systers bröllop vi ska närvara vid. Kan bli rätt intressant...

I söndags skulle vi ha varit iväg till National Zoo men det var regningt så det blev en lugn dag med tv-spel och film. Idag blev det motorcykeltur med Seve och en arbetskamrat till honom som rätt nyligen skaffat MC. Var härligt att åka ut på en tur igen efter 3 långa veckor. Folk tycker säkert att jag är knäpp som åker med på en motorcykel och innan jag träffade Seve hade jag vägrat; för mig var alla som hade motorcykel en organdonator. I och med att Seve alltid filmar sina åkturer fick jag se en video av en av hans turer och jag kände att han hade koll på läget och körde ansvarsfullt. Han gjorde det klart från början att han aldrig skulle tjata på mig om att åka med honom utan ville jag så fick jag komma till honom och säga att nu vill jag testa att åka med. Första gången jag åkte med honom var jag endast nervös den lilla biten att gå mellan hans lägenhet till motorcykeln. Så fort jag satte mig bakom honom på motorcykeln var jag inte nervös längre.

Tillbaka till idag.. Turen var riktigt trevlig och när vi kom tillbaka fick jag goda nyheter; istället för att börja jobba klockan 11 så fick jag börja jobba klockan 1 vilket kändes bra. Jobbade bara mellan 1-5, var skönt med en mjukstart. Började med att vika tvätt och sedan hämta upp Helen på en playdate i Annandale tog med henne hem och så blev det att läsa en massa böcker och lite utomhuslek.

Det känns konstigt att vara tillbaka; börjar kännas bra igen men första minuterna tillbaka i huset kändes konstigt. Jag trivs kanon med jobbet men själva grejen att bo hos dem jag jobbar för känns mer och mer konstigt. Hade vi mer social kontakt hade det nog inte känts så konstigt men i och med att ingen av oss i huset är vidare översocial så blir det lite smått stelt ibland.

Nu ska jag snart vandra ner och ha möte med familjen; möte om mitt schema nu inför att Connor börjar skolan i morgon, Helen börjar på onsdag och kommer gå 5 dagar i veckan. Detta betyder att jag lär jobba 1 timme varje fredagmorgon som det ser ut nu vilket innebär en dag mindre med Seve i veckan men det är bara att acceptera och gilla läget. Transport till honom blir ett problem... Som det varit nu har han hämtat upp mig på väg hem efter jobbet på torsdagarna men i och med att han jobbar hemifrån på fredags så lär jag ta bussen eller tåget dit... Kommer bli intressant! Det där med att åka buss här är inte riktigt som hemma...

Händelserik hemresa

Sa hej då till alla på fredagen och flyget avgick som den skulle, till och med 1 minut för tidigt. Det var mycket svenskar på planet; ett helt gäng från något företag skulle på någonting med jobbet till Island. Dem två herrarna jag hade bredvid mig var pratglada men kollade på film.

När vi precis passerat Norge säger flygvärdinorna att är det någon som är läkare på planet ska han eller hon kontakta någon av flygvärdinnorna. En stund senare meddelar piloten att en passagerare är sjuk och måste uppsöka sjukhus. Vi får då vända om och vi landar i Bergen i Norge. Det märktes att piloten var en aning stressad över situationen för han gick ner ganska fort och det blev en rejäl tvärnit. Kan dock också ha varit att han inte hade lika mycket uttrymme att stanna på.

Vi blev stående vid en terminal en bra tag medan ambulanspersonal kom in och hämtade mannen, vet inte vad som hände, vet bara att han tydligen var styrelseordförande för dem som skulle till Island. När mannen var på väg ut meddelade piloten att vi skulle tanka och att vi skulle lyfta igen om ca 20 minuter och att planen vidare från Island skulle vänta på oss.

När vi kommer iväg till Island skyndar jag mig av planet och i och med att det inte stod på min biljett vilken gate jag skulle till kollade jag på tv-skärmen och där såg jag att det vara "last call" på mitt plan så det var bara att springa. Det är tur att Keflavik är litet! Det dryga är att dem lär ha passkontroll för dem som ska till USA så man blev liiiiite stressad av att stå i kö.

På flyget till USA fick jag av någon anledning ett migränanfall vilket jag inte fått på flera år. Men jag är för snäll för att störa personalen så jag lät bli att säga någonting... Satt där med sprängande huvudvärk och illamående ända tills ca 1 timme innan landning då jag helt enkelt gav úpp. Tänkte att det vore tråkigt för Seve att möta upp flickvän med migränanfall. Gick och frågade om Ipren och på något vis släppte det rätt fort och skulle åtminstone hålla i sig tills jag satte mig i hans bil...

En stund innan jag äntligen tog mig i kragen och frågade om jag kunde få Ipren hände en annan intressant sak... Helt plötsligt blir det jätteturbulent och jag tänkte att nu går det åt helvete. En stund sedan så fylls planet av doften av brandrök och jag blev livrädd. Som tur var hade jag en äldre dam bredvid som tydligen var van att flyga. Hon informerade mig om att vi "bara" blivit träffade av blixten och att det inte var någonting att oroa sig för...

Mycket riktigt så hände ingenting mer, lukten försvann och piloten meddelade att allting var som det skulle. På något sätt landade vi inte alltför mycket försenade och sedan var det bara att ta sig igenom US Customs. På planet får man fylla i en deklarationsblankett och i och med att jag tagit med mig naturgodis så kryssade jag för säkerhets skulle i att jag hade frukt med mig, hade med mig torkad banan. Första damen jag träffade såg ut att vara yngre än mig... Hon intervjuade mig om vad jag skulle göra i USA och tog mina fingeravtryck. Sedan fick jag gå vidare och jag kom då fram till där man får hämta sina bagage. Tänkte att mina inte skulle ha hunnit med planet till Washington då allting gick så snabbt på Island men av ren och skär tur så ser jag en av mina väskor åka förbi. Sådan himla tur man kan ha!

Sedan kom nästa US Customs där jag blev utfrågad om vilken sorts frukt jag hade med mig men han brydde sig inte han heller. Sen var det bara att gå och leta på Seve! Var så härligt att träffa honom igen efter så lång tid och efter en sådan händelserik dag.