Beslut taget - Igen

Nej, nu har jag velat färdigt. Beslutet att åka hem nu eller inte har varit nästan lika svårt som beslutet att åka hit och det beslutet tog ca 1 år att fatta. Sent igår kväll fick jag mail från Elaine där hon frågade om jag är tillgänglig ikväll för att prata om mina planer för nästa år. Jag har nu velat fram och tillbaka och mitt beslut står fast, jag åker hem i år. Dags att få ordning på saker och ting i livet och komma hem till familjen! ♥

Insikt och beslutsångest

Jag hade en rejäl bottenperiod då jag inte kände att det här var min grej och jag ville hem. Nu har jag mått toppen och allt är bra igen. Jag har insett att Elaine och Ed gör det bästa dem kan; dem bor i ett land där man förväntas jobba häcken av sig. Där mammor knappt får vara hemma med sina barn efter födseln. Ed kommer oftast hem halv 7 på kvällen och han får slänga i sig maten för att få lite lektid tillsammans med barnen innan det är nattning. Dem visar uppskattning genom att ta med mig på olika upplevelser, tipsar mig om saker att göra, ger mig presenter m.m. Dem gör det bästa dem kan och även om dem inte är översociala ibland så vet jag ändå att dem uppskattar mig jobb och dem tycker det är kanon att ha en Au Pair med min erfarenhet och mina engelska kunskaper. Dessutom tror jag nästa år kommer bli deras sista år med Au Pair då Helen gör sitt sista år i förskola innan hon kommer gå i skolan till 15:45. 


Familjen tycker det är kanon att jag är här; barnen avgudar mig och föräldrarna tycker att jag gör ett kanonjobb. Jag har vänner här som gör tillvaron lättare för mig när jag känner mig nere och min värdfamilj tillåter mig att ha besök medan jag jobbar kväll. Visst det är drygt ibland, det är konflikter och det känns konstigt att bo tillsammans med min chef. Men ibland har jag och Elaine det faktiskt riktigt trevligt och hon ser till att jag har det bra. 


Idag när jag kom hem så frågade hon om jag fortfarande har saker kvar att uppleva i DC och jag sa att jag tror jag har sett allt. Då sa hon "Hur ska vi kunna locka dig att vara kvar ett år till om du redan upplevt allt?". Det kändes så himla kul att höra att hon gärna vill ha kvar mig och det får mig att undra om jag inte borde förlänga ändå? Försöka komma hem på besök en sväng och komma tillbaka och köra på. 


Jag kan lika gärna vara här och ha ett fast jobb än att komma hem till arbetslöshet även om jag har minimilön, det ger ändå mer pengar än om jag åker hem inte för att pengar är allt i världen. Jag har så mycket mer jag vill uppleva! Jag vill se Alaska, New Orleans, Miami, Los Angeles, San Fransisco (dem två sistnämnda hade jag dock tänkt uppleva i Augusti innan hemresan). 


Och jag har insett att jag behöver inte åka hem till Sverige för att förlänga mitt visum, jag behöver bara åka över till Kanada. Som jag dessutom vill uppleva! Och skulle det vara så att jag efter att ha förlängt känner att det här fungerar inte; då kan jag ändå säga upp mig. 


Och tydligen planerar familjen att "byta hus" en månad med en familj i San Diego i augusti vilket känns rätt lockande att uppleva! 


Mycket att fundera på plötsligt... 

Kommunikation? Öh.. Nej...

Ikväll frågade jag Elaine om det var okay att jag istället för att börja klockan 1 och sluta 5:30  den 2 mars kunde få börja 12:30 och sluta 5 för jag ska på hockey och jag vill undvika den värsta folksamlingen. Jag fick då vara ledig den dagen istället. Det är ändå Elaine lediga dag. 


Sedan efter det så påminde hon om dem trevliga lapparna jag lär fylla i om vad jag gjort med barnen och om jag gjort mina sysslor eller inte. Jag avskyr dem lapparna och jag har, ärligt talat, skitit fullständigt i dem om föräldrarna inte engagerat sig i att lägga fram en sådan lapp åt mig (vilket dem inte gjort den senaste veckan). Nu påpekade hon att dem vill att vi kommunicerar  och att om det inte finns någon lapp framme ska jag göra en egen. 


För det första är det inte kommunikation det är DOKUMENTATION av vad barnen gör och huruvida jag gör det jag ska göra eller inte. Jag anser inte att det är kommunikation att skriva ner att Helen åt hela sin lunch, eller att dem lekte i lekparken efter skolan. Det är i stort sett samma slags dokumentation jag gjorde som undersköterska på lasarettet med undantaget att jag åtminstone inte behöver rapportera om barnen gjort nr 2 som jag gjorde hos familjen i New Haven pga hans mediciner. 


Så japp, nu ska jag gå tillbaka till att skriva idiotiska lappar om hur dagen varit som sedan kommer ligga och samla damm på ett skrivbord. Sånt himla slöseri. Och som sagt, dem hade ju inte alls något med att kunna hålla koll på vad jag gör så dem kan ändra saker och ting... Nej, precis. Har inte alls blivit tillsagd att jag tog barnen till "fel" park. Jag tyckte om att ta barnen till Bluemont Park där dem kunde leka med ett tåg. Barnen gillade att åka dit. Men nej, det är fel park och jag ska hålla mig till en park där vi KANSKE om utifall att vi på en chans på miljonen träffar en av Connors klasskamrater där. 


Och så ska jag ta barnen och leka i lekparken vid Connors skola där Connor blivit slagen i ansiktet. Där det under en timme sker minst 5-6 slagsmål och där vissa barn måste fråga potentiella lekkamrater om dem tillhör after-school program (typ fritids) för att deras mamma har sagt att dem inte får leka med dem. Vilket jag förstår för folk i sådana program är till största delen problembarn, vilket i och för sig jag också skulle bli om jag vore ca 5-6 år och tvingas vara i skolan till klockan 5 på eftermiddagen. Och den lekparken tycker föräldrarna är passande lekställe för barnen...

Känner mig så otroligt tacksam för alla som bryr sig!

Efter mitt förra blogginlägg har jag fått sånt himla fint stöd från både familj och vänner både hemma i Sverige och här. Jag mår nu mycket bättre och jag kommer nog klara mig tiden ut; jag tror att det som fick bägaren att svämma över var att jag kände mig så otroligt ensam efter min semester helt solo och sedan kommer hem till en familj där vi inte kommunicerar mycket. Jag har gått från att vara en tyst och försynt person som gärna vill vara ensam till en person som är väldigt social av mig. Jag brukade alltid vilja hålla mig för mig själv och jag tyckte att det var en pina att prata med folk. Nu vill jag inget hellre än att prata med folk. Och nog för att folk på Hawaii var väldigt trevliga och sociala av sig så är det helt klart bättre med ens egna vänner.


Alla hjärtans dag var vändpunkten från negativt till positivt. När jag satte mig vid middagsbordet fann jag en choklad ask och 2 förpackningar mer rätt så stora chokladhjärtan från min värdfamilj. Helen påpekade att det var alldeles för mycket choklad för endast en person och föreslog att jag borde dela med mig... Resten av kvällen spenderades på Starbucks med Becca där vi beställde mjölk och choklad brownies och bara hade det trevligt. 


När Sapphyre fick reda på att jag övervägde att åka hem såg hon till att vi träffades ikväll för hämtmat från våran favorit mexikanska restaurang Super Pollo (vilket betyder Super Kyckling på spanska...). Vi beställer alltid kyckling med ris och bönor, så himla gott!!! Sedan åkte vi hem till henne och såg på Lejonkungen, kommer knappt ihåg när jag såg den sist. Vi kom i alla fall fram till att vi börjar bli gamla med tanke på att filmen kom ut 94... Och vi kom fram till att dem två låtarna som lagts till på senare tid inte var någon höjdare. 


Nu är jag långledig tills tisdag morgon och helgen är fullbokad! I morgon blir det middag och bio med Becca (vi ska se filmen This Means War), lördag kväll blir det filmkväll med Sapphyre och söndag blir det (tror jag) bowling med Becca och några av hennes vänner. Jag tror att det är precis vad jag behöver; en helg där det är fullt upp med en massa människor runt omkring mig som jag vet bryr sig om mig. 


Så jag vill tacka min underbara familj och mina underbara vänner för alla kloka ord och erat fina stöd! Älskar er! ♥

Hemlängtan/vantrivsel

Jag gillar inte att vara negativ på min blogg för jag vill inte göra min familj och mina vänner upprörda och oroliga men samtidigt så vet jag att det är andra Au Pairer eller blivande Au Pairer som läser min blogg och därför vill jag ändå vara ärlig. När man tar beslutet att bli Au Pair måste man väga för och nackdelar och jag vet från egen erfarenhet att man läser andra Au Pairers bloggar och drömmer sig bort, därför vill jag inte bara visa fördelarna med att vara Au Pair. Jag vill inte måla upp en falsk bild om att allting är underbart och fantastisk för det finns dem gånger då det inte riktigt blir som man tänkt sig. 


Jag har fått ta del av två familjers helt olika liv; den första tillsammans med Russell, Barbara och deras autistiske son Anton. Under mina 1½-2 månader där levde jag med en värdpappa som under min tid där fick diagnosen ADHD och dessutom hade han andra hälsoproblem som inte direkt blev bättre av Antons behov. Barbara pratade knappt med mig och sa sällan ens god morgon. En morgon när jag sa god morgon fick jag till svar att jag skulle se till att det var undanplockat inne på mitt rum för att deras städföretag skulle komma förbi och städa. Dem hade knappt råd med Au Pair men städa är ju för drygt...


Efter att jag fick nog av Antons vredesutbrott som resulterade i blåmärken och ont i öronen lämnade jag familjen och flyttade till min nuvarande familj. Och sorgligt nog har jag antagligen mindre kontakt med mina nuvarande värdföräldrar än vad jag hade med Russell under de ca 2 månaderna jag var där... Vi kommunicerar genom email och lappar. Jag har gett upp försöken att prata med dem efter jobbet för när ungarna väl lagt sig öppnar dem sina laptops och börjar jobba. Ibland när jag säger godnatt lyfter dem inte ens på huvudet när dem svarar; dem stirrar på sina skärmar. För det mesta går jag upp till mitt rum så fort disken är avklarad eller så drar jag ut med Becca. Är det så konstigt om jag säger att jag vantrivs här och vill hem?


I fredags när jag satt på flygplatsen i Baltimore blev jag väldigt förvånad över mig själv. Jag är en person som väldigt sällan gråter och speciellt inte framför folk. Men vid en av gaterna stod en kille med blommor i handen och väntade på sin flickvän. Jag blev att tänka på hur det blir den dagen jag kliver av planet på Arlanda och får träffa min familj och allting brast och jag börjar gråta. Avskyr att gråta inför folk men det gick inte att hindra tårarna forsade nedför kinderna. Killen var dock finkänslig och sa ingenting, vet i och för sig inte om han märkte något. 


Så frågan är, ska man bryta ihop och åka hem eller ska bita ihop och stå ut i 183 dagar med konstant hemlängtan och känna att man är en främling i vad som borde vara ens hem? Blä för tuffa beslut säger jag bara. Men ska jag vara ärlig, skulle någon erbjuda mig en flygbiljett hem nu hade jag utan tvekan tackat ja, utan tvekan. 

Flygresan hem

Det var rätt skönt att vara lite halvsen till flyget i lördags; dem höll på att boarda planet när jag kom fram till gaten. Men här ska man först släppa fram första klassen, sen ska alla med fina kreditkort gå på, sen militärer och sen vi "vanligt" folk. Här kör man även med zoner och ju höger siffra på zonen man har dessto längre får man vänta. Jag hade zon 2 eller 3 så jag hade inte riktigt behövt stressa...


Jag tyckte det blev perfekt för att motverka jetlag att åka hem sent på kvällen och vakna upp i Los Angeles 6 på morgonen lokal tid. Det som var roligt under resan var att jag fick bara ut ett boarding pass för United Airlines på Hawaii. Resten av resan åkte jag med American Airlines så jag fick fixa boarding pass i Los Angeles. Jag fick då erbjudandet om att, för 9 dollar extra, boarda tidigare på både planet till Fort Worth och Baltimore. Så jag fick boarda i grupp 1 vilket bland annat är soldaternas grupp vilket märktes för när jag skulle gå till säkerhetskontrollen gick jag åt fel håll och kontrollanten frågade mig om jag var soldat men det är jag ju inte (inte amerikansk soldat i alla fall) och fick då beskrivning om vart dem i ekonomiklass lär gå.


Hade inte tänkt sova på planet till Fort Worth men när killen bredvid mig slocknade innan vi ens lyft så var det på något sätt smittsamt och snart satt vi där båda två och imiterade gamar som min käre bror skulle sagt. Lilla 3 månaders tjejen längst ut var snäll och väckte mig bara två gånger, pysen bredvid var skit trött och vaknade inte ens av det. Han somnade till och med om när vi landat och taxade mot vår gate...


På Fort Worth i Dallas, Texas blev det snabb lunch och iväg mot Baltimore. På det här planet fanns det internet men så klart fick man bara 30 minuter gratis sen fick man betala... Blev lite snack med vänner i alla fall resten blev läsning. När jag väl kom till Baltimore var klockan strax innan 6 och när jag fått tag på bagage och åkt gratis buss till tågstationen insåg jag att jag varit pessimistisk med tiden och bokat tåg som skulle avgå strax innan 8... Kom i alla fall till Arlington i halvskaplig tid och satt och pratade med Ed ett tag innan jag gick och lade mig. 

I Arlington igen

Klockan är nu 10 på kvällen och jag lär gå och sova. Kan i alla fall meddela att resan gick bra och jag uppdaterar mer i morgon!

Inte långt kvar nu

Taxin till flygplatsen är nu bokad, hade tänkt ta bussen men tydligen så får man inte ta med bagage på bussen. Varför ha en buss som går till flygplatsen om man inte får ta med sig bagage på bussen??? Jaja, tur man är ute i god tid. Flyget går inte fören klockan 10:35 ikväll och klockan är nu 7:30 på kvällen. Tänkte ha åkt dit redan nu och vara framme till ca halv 9 för jag gör ändå inget annat än att sitta vid datorn just nu. Finns inte mycket annat att göra. Men nu är taxin bokad till 9 och resan är inte så lång så jag borde, beroende på trafiken vara där ca 15-20 över 9. Kan lika gärna sitta där och häcka än här. 


Jag har (äntligen) fixat vykort till familj och vänner, har tänkt på det hela veckan. Problemet är bara att dem jag köpte vykorten av inte sålde frimärken och postkontoret är stängt på helgerna. Har jag tur kan jag köpa frimärken på någon av flygplatserna och så kan jag posta breven när jag promenerar hem. Blir lite mysko att ha köpt vykorten på Hawaii, köpt frimärken på någon av flygplatserna och så blir det en stämpel från Virginia... Men det är tanken som räknas och dem är i alla fall skrivna på Hawaii!! 

Sista timmarna på Hawaii

Jag checkade ut för cirka 1 timme sedan, nu sitter jag i lobbyn och gör ingenting. Mitt flyg går inte fören halv 11 ikväll och jag har ingenting inplanerat. Jag hade tänkt åka iväg och se Arizona Memorial som jag inte fick se när jag var till Pearl Harbor men det får vara, den kommer vara kvar här nästa gång jag åker hit. För helt klart ska jag komma tillbaka hit någon gång igen. Just nu vill jag bara ta det lugnt och bara vara tills det är dags för nya äventyr med resa hem. Landar i Los Angeles (där det ännu en gång blir nakenscanner, jippi...) och Forth Worth, Texas och sedan är jag i Baltimore. Tågresa, metro och slutligen promenad sen är jag "hemma". 

Diamond Head - Le'ahi

Jag förstår inte riktigt varför folk här på Hawaii kallar Diamond Head för Le'ahi. Ahi betyder varmt eller tonfisk (så beställer du Ahi Ahi så får du varm tonfisk...). Jag tycker det är rätt cool att språket här bara har 13 bokstäver och att ett ord kan ha flera betydelser. Som t.ex Aloha som betyder "hej", "hej då" och "kärlek". 


I alla fall så var det tänkt att mina fötter och min stackars brända lilla kropp skulle få vila idag. Jag drog på mig mina Haglöfs skor och gick iväg för att äta lunch och konstaterade att jag inte kände av mina blåsor i dem skorna. Tänkte att jag faktiskt åker "hem" i morgon kväll och jag har inte traskat upp för Diamond Head. Så jag gick tillbaka och stoppade ner kamera, vatten och solskydd i min ryggsäck och hoppade på bussen mot Diamond Head. 

Diamond Heads krater

Diamond Head är en krater från en vulkan. Den har, om jag mins rätt, bara haft ett utbrott. Det var en redig liten promenad och när jag kom upp var jag helt färdig men WOW vilken utsikt över havet!! Så otroligt vackert så det går inte att beskriva. Om någon hade nämnt för 1 år sedan att jag skulle traska uppför en vulkan hade jag inte trott dem. Det är helt fantastiskt vilka saker jag fått uppleva både här på Hawaii och i USA överhuvudtaget. Helt otroligt! Men Hawaii slår nog allt jag hittills varit med om och jag kommer helt klart resa hit igen!

Utsikt över Waikiki från toppen av Diamond Head

Jag har äckligt bra zoom på min kamera....

Röd som en kräfta

Igår var jag mindre intelligent... Jag gick ner till stranden och hoppade i havet, var en aning kallt. Låg på stranden ett tag men blev uttråkad och gick och köpte mig vatten och en Top Gear Magazine tidning och gick tillbaka till stranden. Hade på solskydd och lade mig ner och läste. Låg där ett tag och hade det trevligt och lyckades faktiskt hålla mig kvar mer än 1 timme vilket måste vara något slags rekord för mig. 


Började dra mig hemåt och observerade att jag var lite röd på armarna och blev glad över att jag äntligen börjat få färg. Tänkte inte mer på det utan var mer bekymrad över mina stackars ömmande fötter som har så många blåsor att jag bestämt mig för att inte ens räkna dem. Kom tillbaka till rummet och bestämde mig för att det där med en dusch kanske inte var så dumt. Gick in i badrummet och tar av mig t-shirt och överdelen av baddräkten, sneglar in i spegeln och får en chock. Ryggen är ILLRÖD. Så det blev dusch, fixa middag som blev en skit god macka och sedan blev det överdosering med en salva med Alo Vera. Tror jag lyckats förbruka halva flaskan under natten. 


Nu på morgonen är det inte lika illröt men små ont gör det att sitta mot ryggstöd och ryggsäck är inte skönt... Insåg att mitt flyg i morgon inte går fören 10:35 så jag kan med gott samvete ta en liten vilodag idag. Mina stackars fötter uppskattar nog också en vilodag. 

U-båt

Klockan kvart över 10 stod jag och väntade på transporten iväg till stället där jag skulle åka u-båt. Hade jag vetat var det låg hade jag promenerat dig för jag har gått förbi där minst tre gånger utan att veta om att dem hade en u-båt där...

Vi fick åka med en båt ut till själva u-båten. Det var blåsigt så det var rätt höga vågor och jag blev faktiskt lite sjösjuk för första gången i mitt liv vilket inte var speciellt trevligt. Själva transporten dit gick kanon men när vi stod stilla mitt ute i havet och väntade på att docka med u-båten så mådde jag inte kanon. 

Gick i alla fall på u-båten och jag trodde det skulle vara mycket häftigare än var det var. Det var en trång liten sak och jag insåg snabbt att min kamera är värdelös på att fotografera genom skottsäkert glass och vatten... Pensionärsparet bredvid mig insåg snabbt att dem tog bättre kort med sina Iphones än sina kameror...

Men det var ändå rätt coolt att vara nere på ca 33 meters djup och se en massa fiskar, lite små hajar och sköldpaddor. Några fick även se delfiner men dem var på fel sida av u-båten så jag såg aldrig dem. 

När jag kom tillbaka till hotellet bestämde jag mig för att traska iväg till Ala Moana Beach Park så idag har jag faktiskt badat. Det var dock inte jättevarmt. Eller rättare sagt; jag var varm så havet var kallt. Var på stranden ett tag innan jag gick tillbaka till hotellet och satt vid datorn en stund innan det var dags att traska iväg och fundera ut vad man skulle äta till middag. Till slut blev det Fish & Chips med någon slags fisk jag aldrig hört talas om som finns här. Riktigt gott faktiskt! Efter det gick jag ner till Waikiki Beach och gick på en liten strandpromenad på stranden. Nu är klockan 9 och jag ska strax bege mig upp för att se om det finns någonting på TV man kan titta på innan det är dags att sova. 

I morgon har jag ingenting planerat; funderar antingen på att traska iväg till Ala Moana Shopping Center och se om dem har lite andra affärer än Prada och Gucci... Märks inte alls att det mest är rika människor som bor här... Funderar även på att lista ut om jag kan ta bussen till Diamond Head och traska uppför vulkanen. Får se vad jag hittar på men ska nog dit antingen i morgon eller på fredag. Kan inte fatta att tiden gått så fort och det är snart dax att åka "hem" igen. Vill inte!!

Pearl Harbor

Idag sov jag faktiskt till klockan 5 och mobilen skulle inte väcka mig fören 5:30... Gick upp åt en banan till frukost duschade och gjorde mig i ordning. 06:25 kom den lilla bussen och plockade upp mig och två till och bussen blev då proppfull. Jag fick bli co-pilot enligt guiden Greg, med andra ord fick jag sitta fram. När vi kom in i bussen så fick jag berätta vart jag kom från; han hade tydligen observerat mitt konstiga efternamn. Alla amerikanare tyckte det var coolt med en svensk och länge trodde jag att jag var den enda icke-amerikanaren men sedan upptäckte jag att det var två australienare med oss. Sverige smäller tydligen högre än Australien... Att jag reste ensam var också coolt enligt dem. Under dagen kom ett par och informerade om att dem har avlägsen släkt i Sverige och ett annat par informerade mig om att deras dotter ska plugga i Sverige om ett år. Dem var väldigt mån om att jag hängde med gruppen och frågade hur det gick för mig m.m. Varför kan inte Svenskar vara like trevliga och hjälpsamma!?


Vi åkte ut till Pearl Harbor och medan vi körde så gav Greg oss en snabb historielektion i vad som skett innan attacken på Pearl Harbor med mera. När vi kom fram till Pearl Harbor fick vi lämna ifrån oss våra väskor. Pearl Harbor är fortfarande en aktiv militärbas och man får därför endast ha med sig saker man får ner i fickor. Säkerheten är ändå rätt slapp för dem kollar inte folket som kommer in, inte ens med metalldetektor vilket dem flesta andra museum gör nu för tiden, speciellt efter 11 September. 


Vi gick igenom två av museumena väldigt fort bara för att vi skulle få lite info om vad som hände 7 december 1941. Sedan fick vi gå ombord U.S.S Bowfin, en ubåt som sänkte en hel del japanska fartyg efter attacken mot Pearl Harbor. Det var riktigt coolt att få vara inne i en u-båt, har länge drömt om att få kliva ombord på en sådan även om det "bara" är ett museum som står stilla.

U.S.S Bowfin

Efter det fick vi gå för oss själva en stund för att sedan gå se en film om USS Arizona och det var tänkt att vi skulle få åka ut till USS Arizona men US Navy tyckte inte vädret var bra nog för det... Men dokumentären var kanon! Dem har klippt ihop en massa filmklipp som folk tagit under attacken och det var riktigt coolt. Det var dock rätt hemskt att se när USS Arizona exploderar. En torped träffade henne i sidan och gick rakt in genom skrovet in till ammunitionsförrådet och exploderade. Det var hemskt att se hur förvrängt allt stål blev och tänka att soldaterna på skeppet inte hade en chans. Dem fattade nog inte ens vad som hände innan dem dog; så många liv slut på ett ögonblick. Många av dem som dog förångades av hettan av explosionen. 

Ett citat från en soldat vid en cirkel som används för att reflektera över, minnas och hedra dem som dog på U.S.S Arizona

Vi fick veta att ute på minnesmonumentet finns namn, men dem namnen är inte namnen på dem som dog under attacken utan på dem som överlevt och som senare dött, blivit kremerade och fått återvända till sina kamrater i deras grav på havets botten. 

Minnesmonumentet för U.S.S Arizona, vid sidan om finns mindre monument för dem fartyg som låg bredvid U.S.S Arizona och som också blev träffade men som inte vilar på havets botten.

Efter det blev det kort bussresa över en av 5 pontonbroar i världen; dem har placerat en sådan bro vid Pearl Harbor för att hangarfartyg ska kunna ta sig igenom bron och in i och ut ur hamnen. Vi kom fram till U.S.S Missouri där man skrev på papperna om fred. Det som är roligt med det hela är hur General Douglas MacArthur totalt körde över folk för att få som han ville. 

För det första var det inte ens tänkt att han skulle vara där när japanerna skulle gå med på fred. Men han är känd som den mest envisa generalen i USA's historia och fick som han ville. Han ville ha långa amerikanska soldater med som skulle skrämma japanerna. Britterna skänkte ett bord som dem ville att papperna skulle skrivas under på men MacArthtur tyckte bordet var för litet och krävde ett annat bord. Bordet kom från mässen och var täckt  med kaffefläckar. Dem lade en svart duk ovanpå och skrev under papperna. Dem ställde sedan tillbaka bordet och efteråt var det någon som ville ha bordet för att bevara det. Dem hade då ingen aning om vilket av borden dem använt så dem tog bara ett bord. För att citera vår guide: Om flottan säger att det är det bordet som användes, då är det det bordet som användes. 


Efter att ha gått runt med en tourguide fick vi sedan springa runt ensamma på skeppet. Och det är tur att dem har telefoner man bara kan lyfta och sedan läser man av nummrena på den stora skylten och så kommer någon och hämtar en. För man kan verkligen gå vilse på ett stort krigsskepp! Det som var roligt med att gå runt på U.S.S Missouri är att jag tidigare gått runt på ett slagskepp men på det skeppet fick man inte gå runt lika mycket. Det här var mycket mer öppet för allmänheten. 

U.S.S Missouri 

Vi åkte efter det ut till ett flygmuseum precis i närheten där vi bland annat fick se ett kontrolltorn som är med i filmen Pearl Harbor. Och självklart en massa häftiga flygplan, dem flesta användes under Andra Världskriget och främst under Pearl Harbor attacken och övriga slag i Stilla Havet. 


Efter det blev det bussresa tillbaka dit vi startade, in i tourbussen igen och iväg på en stadstur som främst handlade om Pearl Harbor attacken men också om lite annat också. Riktigt trevligt! Nu är jag helt slut efter den otroligt långa men härliga dag. Åkte som sagt iväg klockan 6:25 och kom tillbaka till hotellet strax innan 4. Nu är klockan snart 20 över 5 och jag funderar på vad jag ska äta. Regnet öser ner så det kan bli restaurangen bredvid antagligen. I morgon får jag lite sovmorgon innan det är dags att dra iväg för att åka u-båt. Ska bli riktigt häftigt att få åka u-båt och se korallrev m.m!

Regnigt

Den här dagen har varit småregnig hela dagen men efter helikopterturen så kände jag ändå att jag inte bara ville sitta inne och uggla. Gick mot Waikiki Beach och tänkte att jag skulle hitta shopping centret men när jag kom dit insåg jag att det blir nog inte mycket shopping gjort här på Hawaii... Gucci och Prada är inte riktigt min stil faktiskt... Men det blev i alla fall lite glass men dock blev jag besviken, glass här smakar inte riktigt som glass ska göra enligt mig. 


Fick i alla fall se stranden och det var inte riktigt som jag hade tänkt mig; dem håller på att bygga om där så det såg inte jätteinbjudande ut. Den dagen jag väll kommer iväg till beachen för att bada blir det nog Ala Moana Beach istället!


Efter promenaden gick jag tillbaka till hotellet för att vila lite och fundera ut hur jag skulle planera resten av dagen/kvällen och hur jag ska göra med frukost i morgon. Jag bestämde mig för att gå till ett trevligt litet hamburgerställe i närheten. Det roliga är att när jag var i Australien fick jag en hamburgare med en skiva rödbeta i (mycket gott faktiskt) och här serverades hamburgaren med en ananas i hamburgaren och en skiva bredvid. Gudomligt gott! Den enda gången jag gillar ananas är när den är färsk. Och i och med att jag är på semester och inte har familjen med mig så kände jag att jag med gott samvete kunde unna mig en drink. 


Det kändes lite konstigt att gå på restaurang och äta själv men till slut tänkte jag inte så mycket på det och personalen var kanontrevlig. Efter det så gick jag iväg och köpte en flaska vatten och frukost till i morgon. Jag är skeptisk till att dricka vatten ur kranen, visserligen kan man göra det men jag föredrar filtrerat vatten. Och vattnet man kan köpa här på Hawaii kommer från regnvatten till skillnad från resten av USA's vatten och här tar det 30 år för vattnet att gå igenom en hel reningsprocess. Riktigt gott vatten faktiskt!


Nu är klockan snart halv 9 på kvällen och jag ska snart börja dra mig upp mot mitt rum och kanske se lite på TV innan det är sovdags. Blir upp hämtad klockan 06:25 för att åka iväg och se Pearl Harbor. Kan kanske bli lite småjobbigt men med tanke på att jag dem två senaste morgnarna vaknat klockan 4 på morgonen och varit klarvaken så kanske det inte blir så svårt...

Feb 6 - Helikoptertur!

Idag var det dags för helikopter tur över ön Ohau som jag "bor" på just nu. Molnen var svarta och på vägen dit började det regna. När jag kom dit och "checkat in" (blivit vägd och lämnat in stora föremål för förvaring) så sa dem att dem skulle avvakta och så skulle vi se om det antingen klarnade upp eller om vi skulle få lov att boka om turen.

Så här blött och fint såg det ut en stund innan start

Dem var väldigt duktiga på att hela tiden uppdatera oss om läget; tydligen så var det stora rengmolnet placerat precis över flygplatsen och resten av ön var till större delen regnfri. Problemet var att det knappt blåste så molnet rörde inte på sig.


Till slut så kom piloten Jonathan och sa att han skulle ta en sväng med helikoptern och se hur läget var; när han kom tillbaka och sa att vi skulle vänta 15 minuter sen skulle vi sticka iväg. Vi fick alla nummer för vart vi skulle sitta och jag (troligtvis för att jag var ensam utan sällskap) fick äran att sitta bredvid piloten.

Det var den mest otroliga upplevelse jag någonsin varit med om! Innan var jag nervös men tack vare att jag visste att Jonathan varit pilot i 17 år och dem flesta av Blue Hawaiian Helicopters piloter är fd militärer så kände jag mig rätt säker. Och när vi väl kom upp så insåg jag att det var inte ett dugg läskigt, det var otroligt häftigt!! Normal avskyr jag att flyga speciellt när piloten i stort sett lägger sig på sida men när Jonathan gjorde det med helikoptern så var det bara häftigt.

Honolulu

Det regnade då och då men Jonathan såg då bara till att anhålla om tillstånd att flyga till ett annat luftrum. Så vi såg allt vi normal skulle göra under touren men vi såg det i en lite annorlunda ordning beroende på vart regnmolnet var. Trots regnet så var det en otrolig upplevelse och jag såg till att köpa DVD filmen från flygningen. Dem filmar från 4 olika kameror bland annat inifrån helikoptern (tyvärr, ser bedrövlig ut). Riktigt coolt!

Feb 5 - Skavsår

Ibland är jag riktigt smart... Ibland inte... Jag kände redan på förmiddagen att det skulle sluta med skavsår, men var jag smart och lyssnade på min kropp som tydligen vet bättre än mig? Nej...

Jag bestämde mig för att gå till Waikiki Beach för det var lätt att hitta dit! Om man gick och rätt håll... Jag vet inte riktigt hur långt jag gick, vet bara att det var en otroligt mysko känsla när en av blåsorna sprack och det blev blött i skon. Jag hamnade efter mycket om och men vid Ala Moana shopping center där det blev middag klockan 15 (eller om det var lunch, det där med tider är väldigt konstigt just nu). Hittade ett par söta strumpor jag ska ta kort på sedan; köpte två par, 1 par till mig och 1 par till min mor!

Funderade på om jag skulle kolla om deras Shuttle service tog mig till mitt hotell men såg då havet och bestämde mig för att gå dit. När jag kom fram dit insåg jag att det var Ala Moana Beach. Satt mig där ett tag och såg ut över havet; såg ett plan landa till vänster om mig och insåg att vägen tillbaka till hotellet var åt höger. Såg då marinan (måste komma ihåg att fota det nästa gång jag går där) så jag började traska tillbaka. Det gick långsamt men det gick i alla fall.

Hawaii

Vaknade och fattade inte riktigt vart jag var någonstans undrade vad sjutton jag gett mig in på som åkt ända hit och för en stund var jag lite små negativ. Sedan gick jag upp och drog ifrån gardinerna från fönstret och all negativiteten försvann. Så fort solen inte lyser lika starkt ska jag ta bild så ni får se vad jag ser från mitt fönster! Helt troligt vackert! Bor på 14e våningen och jag kan se en flod och jag ser ända bort till Waikiki Beach! OCH JAG SER EN MASSA PALMER! Jag älskar palmer! Varje gång jag står ut med att åka med mamma och pappa till något stort ställe där man kan köpa plantor så går jag och letar efter den perfekta palmträdet att ha in  kruka inomhus... Har dock inte hittat någon bra, dem blir så stora....


Jag hade insett i fredags att jag glömt några viktiga saker bland annat att köpa solskydd så det var det första på min agenda för dagen. Det var dock lätt avklarat för det finns något som heter ABC Shops här som finns ÖVERALLT. Det finns minst 3 av dem på mindre än 2 minuters gångavstånd från mitt hotell har jag upptäckt... Fixade även lite frukost som idag bara blev en chokladmuffins och en ananas juice. Var riktigt kul att köpa juice producerat här i Hawaii och läsa innehållsförteckningen och det ända som stod under ingredienser var ananas juice. Sånt gillas skarpt!


Gick sedan längs floden och tog bilder som kommer publiceras i bloggen senare. Sitter just nu i lobbyn där dem har gratis trådlöst internet och självklart glömde jag ta med mig kabeln till kameran ner från hotellrummet. Klockan är 1 på dagen här nu så jag ska strax bege mig ut på nya äventyr. Jag måste köpa ett par nya sandaler och så ska jag kolla upp om jag kan gå till Waikiki beach eller om det bara ser ut att ligga inom gångavstånd. Ska även ta och fundera över vad jag ska ha till lunch. 

LAX

Att komma till Los Angeles flygplats LAX var verkligen en upplevelse. Jag kom till Terminal 1 och mitt plan skulle gå från Terminal 7 så jag frågade hur man tar sig dit. Fick gå ut från flygplatsen och ta en buss som skulle ta mig till Terminal 7. Bussen kördes av en spansktalande dam som pratade i mobiltelefon utan hands-free hela vägen. För det första är det olagligt och för det andra körde hon som en galning. Kom till slut fram levande och åkte upp för en rulltrappa för att komma in i kåken. Insåg att eftersom jag bytt terminal var jag tvungen att gå igenom säkerhetskontroll.

Säkerhetskontroll i Los Angeles är, för dem som missat mediadrevet om det, rätt intressant... Först gör du som vanligt; du lägger handbagage på rullbandet och lägger skor och dator i en fin liten grå låda. Sen kommer det intressanta! Du ställer dig i kö för att uppleva nakenscannern...Man placerar fötterna på två pilar och lyfter armarna i en båge över huvudet och väntar en evighet... Sen vet inte jag om det var för att jag hade en rätt stor sweatshirt på mig eller om knappen på mina byxor utlöste något men när jag klev ur scannern stod en kvinna i uniform framför mig. Hon frågade om jag hade skärp på mig och det hade jag inte för den hade jag tagit av innan röntgen. Då informerade hon att hon ville känna och kolla innanför byxlinningen... Intressant upplevelse.

Kom äntligen igenom kontrollen och gick mot min gate. Och efter att ha upplevt tre olika flygplatser på en dag så kan jag ju informera att matutbudet på flygplatser är lika tråkiga som flygplansmat... Men då jag inte fick mat på något av mina flyg så var det ju bara att försöka hitta något... I fredags blev det middag på McDonald's på Union Station även fast jag hatar McDonalds. Lördag morgon i Baltimore blev det McDonald's, Starbucks i Pheonix och på LAX blev det en smörgås...

Satt mig i alla fall på flyget och flög typ 5-6 timmar till Hawaii. Där hämtade jag mitt bagage och lyckades hitta en Speed Shuttle som tog mig till mitt hotell. Chauffören Ken var en en rolig man; han sa att vanligen tar han motorvägen men han var trött på att stirra på andra bilar så det blev tur längs kusten. Vem sjutton gnäller över det trots att det är snudd på kolmörkt ute? Han kunde säga tack och hej på svenska vilket var riktigt skoj och han berättade vad jag borde göra när jag är här. Kom äntligen fram ca halv 11 på kvällen och duschade och lade mig och såg på TV en stund medan hjärnan försökte fatta att det faktiskt inte riktigt var morgon än och jag kanske borde sova även om jag lyckades sova på planet. Jag har aldrig kunnat sova på flygplan förut men hela resandet har gått bra och jag har sovit rätt bra på flygen. Tror jag ska vara uppe ett dygn före resa nästa gång också så jag kan sova! Skoja bara :P

Första pausen

Resan gick bra; det var otroligt sköna stolar så jag lyckades somna. Kan också ha hjälpt att jag varit vaken i 24 timmar.... Jag ville dock inte sova för länge för det blir så konstigt med sömnen annars. Och det känns så himla skumt att "åka bakåt" i tiden. 


Landningen var mindre roligt; i och med att jag är lite förkyld så har min kropp lite svårt att tryckutjämna. Trots alla möjliga knep så gjorde det ont och ett tag förlorade jag hörseln på höger sida. Men till slut, när vi väl landat lyckades jag få ordning på det hela. 


Nu sitter jag och äter lunch om man nu kan kalla det lunch. Dem har bara Burger King med mera här så det blev Starbucks. Beställde en choklad smoothie och en choklad brownie och dem missuppfattade mig så plötsligt hade jag en jordgubbssmothie också, gratis. 


Flyget mot Los Angeles går inte fören vid 1 och min kropp tycker att det snart är 1... När jag satt mig ner och började äta min "lunch" var det någon som sa god morgon till alla som är här idag. Klockan är 10:40 här just nu vilket känns fel och dagen är inte över ännu! Och ca 16 går flyget från Los Angeles till Hawaii!!

Sitter och väntar

Klockan är nu 04:50 och jag har precis gått igenom säkerhetskontrollen vilket var riktigt coolt! Men jag ska backa tillbaka lite...

Har lyckats sova någon minut här och någon minut där. Man rycker till vid minsta ljud och undrar om någon är på väg att sno väskorna även om det mest var vakter och städpersonal runt mig. Framåt halv 3 började några andra dyka up. Vid 3 kom första klass människor som ville vara först i kön trots att dem inte öppnade disken fören vid halv 4. Jag bestämde mig för att vänta tills dem flesta som skulle till Charlotte checkat in. 

Här får man sköta incheckningen till större delen själv, man drar sitt kreditkort och skriver in dem tre första bokstäverna på nästa ställe man ska till oavsett slutdestination och så hittar datorn på en. Riktigt smidigt! Sedan fyller man i hur många väskor man tänker checka in, betalar och så får man sina boarding pass. Sedan kommer en verklig människa och dubbelkollar att slutdestinationen stämmer, kollar ID och sätter dit klisterlapp.

Sedan var det dags för säkerhetskontroll som jag gruvat mig för; man har hört skräckhistorier om hur sådana går till här. Men det var bara att visa pass och boarding pass för en herre. Gå fram till röntgen apparaten, lägga i allt i en stor back inklusive skor eftersom man kan gömma sprängmedel där. Det var lite roligt för jag började ta av mig bältet och mannen vid metalldetektorn började säga att jag inte behövde; sedan såg han vilket sorts bälte jag hade (vanligt läderbälte med metallspänne) och så sa han att jo, den skulle nog utlösa detektorn. 

Skickade igenom mina väskor och gick igenom detektorn. Hon vid röntgen visade upp min väska och frågade om den var min, tänkte shit nu har jag packat något dumt. Men jag fick bara frågan om jag hade en laptop för jag hade helt glömt att sådana måste gå in separat. Såg ingen skylt om det och jag har bara varit med om det en gång förut. Fick gå tillbaka, ta ut laptop och gå igenom igen. Sedan tog det en evighet för henne att kolla igenom min väska men till slut tog jag mig igenom. Och nu tack vare McDonald's mittemot min gate så har jag internet att roa mig med fram tills att jag ska boarda planet. 

Klarvaken

Fick sovmorgon till klockan 7 på grund av att Ed skulle ha ett eftermiddagsmöte på jobbet och Elaine är just nu på kurs i Los Angeles. Vaknade dock upp med ont i halsen och kände mig allmänt mysko, tog en Advil (Ipren) och satte igång och jobbade. Fick iväg Connor till skolan i sin pyjamas då det var pyjamas dag i skolan, de barn och lärare som vill får då gå i pyjamas på skoltid. Connors lärare som är en riktigt häftigt kvinna hade självklart pyjamas på sig!

Jag och Helen gick sedan hem och vi spelade lite spel innan vi drog ut och lekte i trädgården; vi låtsades att vi hade varsinn farm. Jag hade hästar, kor, grisar och höns. Helen nöjde sig med kaniner... Vi hade riktigt roligt och lyckades vara ute i två timmar vilket nog är rekord för Helens del. Hon brukar alltid hitta någonting att gnälla på när vi är ute; antingen är det för varmt, för kallt, för soligt, för molnigt... Så äntligen lyckades jag hitta någonting som hon verkade uppskatta!

Efter det gick vi in och åt lunch och sedan lekte vi Familj. Hon bestämde sig för att hon skulle ha tre barn och tre hundar... Själv nöjde jag mig med ett barn och en hund. Och för en gångs skulle när vi lekte med hennes dockor så försökte hon inte stjäla den docka jag låtsades vare min son. Tydligen har den dockan dalat rejält på popularitetslistan nyligen. Jag är imponerad av Helens val av namn på vissa dockor bland annat Flower (Blomma) och Racingcar (Racing bil)... Vi började i alla fall förbereda för Flowers födelsedagskalas.

Efter hennes middagssovning så åkte vi iväg för att hämta Connor på skolan. Han skulle då springa runt fotbollsplanen (tror det är en fotbollsplan, är en stor fyrkantig presäning över en del av gräsmattan i alla fall). Dem har ett projekt på Connors skola där man försöker få barnen att röra på sig mer. Man kallar det hela BFF som är en en mycket vanlig akronym i USA som står för Best Friends Forever (Bästa vänner för evight) men i deras fall betyder det Brain Food Fitness (Hjärna Mat Motion). Bland annat så har man en Walk Ride Roll Day på tisdagar då man ska gå, cykla eller åka t.ex sparkcykel till skolan. Nu har dem börjat med en tävling där man ska gå eller springa 13 miles för att ha chansen att vara med i en tävling om en Kindle (en surfplatta som man använder för att läsa böcker). Helen envisades med att springa med Connor och jag förstår inte hur lilla hon orkade gå/springa 10 varv!  Kan tillägga att Connor inte kommer få någon Kindle för han har inte fått ihop många miles i jämförelse med sina kamrater.

När det var avklarat så åkte vi hem och lekte Farm men Connor verkade dock inte helt imponerad av vår lek och det hela spårade ur. Tror dock även att det inte enbart var på grund av det utan det faktum att Connor och Helen var trötta och hungriga. Dem drog efter det till grannen en sväng men när barnen åkte på scoutmöte så kom dem hem igen. Vi firade Flowers födelsedag men det hela spårade ur men tack och lov kom Ed hem och fixade middag. Connor höll på att driva sin far till vansinne genom att vräka på en massa salt på maten och sedan påstå att han inte kunde känna saltet. Den ungen kommer ha seriösa problem med sitt stora saltintag.

Dem drog sedan iväg till ett helt värdelöst ställe som är som ett Kasino för barn. Man betalar pengar för att få små ”mynt” som man stoppar i maskiner och ju bättre resultat man får på olika saker dessto mer biljetter får man som man kan byta in för totalt värdelösa saker som godis eller plastleksaker som är totalt värdelösa. Men barnen älskar det. Själv gick jag upp på mitt rum och vilade ett tag. Hade under Helens middagssovning packat klart mina väskor och även fixat transport till flygplatsen i Baltimore. Problemet var bara att dem skulle börja göra en massa arbete på Metron som betydde att åkta inte jag senast klockan 21 så skulle jag få åka buss och gå med min packning. Såg jag inte fram emot. Så vid 8 drog jag iväg till Metron och åkte till Union Station där mitt tåg gick klockan 22.

Det blev (tyvärr) en Coca-Cola och en Cheesburgare på Mcdonalds då jag inte ätit mycket till middag och jag kände att jag var otroligt trött och ville inte somna på tåget. Plus att jag var fruktansvärt törstig. Gick på tåget och åkte iväg mot Baltimore/Washington International Thurgood Marshall Airport (finns det någon flyplats med ett längre namn?). När jag kom fram till tågstationen så upptäckte jag såklart att det inte är som på de flesta platser att tåget stannar vid flygplatsen även om namnet på stationen antyder det. Blev dock gratis buss till flygplatsen där jag nu sitter. Klockan är halv 1 på natten och jag är klarvaken... Dumma kaffein!!! Flyget går inte fören 6:30 i morgon (lördag), satt väckning klockan 5 men lycka till att somna. Speciellt med tanke på att dem håller på att städa flygplatsen. Är rätt så skapligt ensam här och två stycken som antagligen nyss kommit med sitt plan spanade rätt konstigt på mig nyss också... Vet inte om det är för att jag sitter utanför check-in kontoret med all packning eller för att jag sitter med huvan uppdragen över huvudet och lapptop i knä... Jaja, glo får dem väll göra! Nu ska jag ta och försöka sova, kommer nog inte inträffa med två stycken stora städmaskiner åkandes fram och tillbaka men försöka kan man ju alltid göra!