Men idag var han riktigt gullig, glad och underbar så det var lättförtjänta pengar. Det riktigt trevliga var att jag skulle få 8 dollar i timmen och jag hade räknat ut att jag skulle få 40 dollar. Men när jag räknade pengarna jag fick insåg jag att jag fått 50 dollar för dagens arbete vilket är strax över 300 kronor. Sitter inte helt fel med en extra slant nu när jag försöker spara så mycket som möjligt inför mina studier i höst. Och Elaine frågade även om hon skulle meddela mamman att jag kan ställa upp närhelst den andra nannyn är sjuk och jag sa ja. Förväntar mig inte att hon ska vara sjuk mycket men det är kanon att jag nu har chansen att tjäna en extra slant lite då och då.
onsdag 30 januari 2013
Lite extraknäck
Klockan 10 ringde Elaine och informerade att en nanny jag känner var hemma med sjukt barn och hon undrade om jag kunde passa Jack från 12-17. Absolut sa jag! Han är 1 år yngre än Helen och lite speciell; man vet aldrig vilket humör han är på. Antingen så är han underbar eller så är han gnällig och bryter ihop. Han är också väldigt lättdistraherad.
onsdag 23 januari 2013
Säkerhetsåtgärder
Skolskjutningar har mest skett på
universitetsskolor och high schools och därmed har Connor's skola inte direkt
haft några säkerhetsåtgärder förutom att 9 gånger av 10 så är entren låst men
du kan trycka på en knapp så låser någon i receptionen upp dörren men dem bryr
sig inte om att kolla vem det är som vill in.
Efter skolskjutningen på en grundskola i Newtown, Connecticut så har saker
och ting förändrats. Förut har man kunnat traska in i klassrummet för att hämta
Connor eller lämna någonting han glömt. Dörren stod alltid öppen och läraren
hälsade en med ett glatt leende. Nu är alla klassrum låsta. Och sker det
någonting så ska lärarna dra in eventuella barn från korridoren in i sitt
klassrum. Detta skedde för inte så länge sedan då skolan fick rapport om ett
väpnat rån i närheten av skolan. Connor var på väg tillbaka från besök på toa
och fick spendera en bra stund inne i en annan lärares klassrum. Han fick
tydligen endast veta att det var en övning och han verkade tycka att det var
spännande att vara inne i ett utrymme mellan två klassrum utan att riktigt veta
varför. Entredörren kommer numera inte öppnas fören personen inne i receptionen
faktiskt har tittat ut genom fönstret för att se vem som står därute och vill
in.
Det är skrämmande att dessa säkerhetsåtgärder ens måste göras. Jag minns
när jag gick i skolan; inga klassrum var låsta fören jag började 7e klass och
då var dörrarna låsta endast av den anledningen att man skulle skämmas om man
kom försent till lektionen. Det fanns flera dörrar att ta sig in igenom och det
fanns sällan lärare eller annan vuxen personal som kollade upp att folk
verkligen hade behörighet att vara där. All personal satt inne på
receptionen/lärarrummet på andra våningen och hade noll koll på vad som hände
runtom på skolan.
Det är sorgligt att vi i dagens samhälle måste låsa in barnen i en miljö
där dem borde få känna sig säkra.
Rusningstrafik
Varje tisdag åker jag hem till Seve för middag och NCIS. Varje tisdag undrar jag vem sjutton som kom på att det skulle heta rusningstrafik när trafiken står stilla... Egentligen är det inte så illa ut till Burke men när en resa som normal tar 30 minuter tar 1 timme då är det inte skoj. Och att sedan höra trafikrapporten som informerar om hur bedrövlig trafiken är och att den bokstavligen står stilla på vissa ställen gör en inte direkt munter. Egentligen förstår jag inte ens varför dem bryr sig om att ha en trafikrapport när det är lika bedrövligt varje dag. Hade räckt med att informera om vart trafikolyckorna har skett så man kan undvika dem.
Trafiken är antagligen det enda jag har att gnälla över här i USA, eller åtminstone här i DC. Här kan man inte få för sig att ta en spontantripp till affären för onyttigheter för då lär man tänka sig för vilken tid på dygnet det är. I Burke däremot är det bara att dra iväg.
Här lär man dessutom tänka sig för vilken väg man tar beroende på vilken tid på dygnet det är. Vill jag t.ex till Seve den snabbaste vägen så är det I-66 West och sedan I-495 South som gäller. Men om jag åker under mitt i rusningstrafiken så lär jag ta US-50 och sedan I-495 South för att under den tiden är I-66 en så kallad HOV (High occupancy veichle lane) vilket betyder att jag lär ha minst 1 passagerare med mig för att få använda motorvägen. Det är den omvägen som gör att det tar en hel timme för mig att ta mig till Burke. När Seve kan använda motorcykeln och hämtar upp mig på tisdagarna så tar vi I-66 för att motorcyklar får köra på HOV vägar även om dem inte har passagerare för att dem tar upp mindre plats än vad en bil gör.
Och kollektivtrafiken här är bra konstig... I augusti när jag förhoppningsvis ska plugga så skulle det ta mig 2 timmar med buss och tunnelbana att ta mig till skolan på morgonen men endast 1 timma på eftermiddagen. Tar jag bilen så kommer det endast ta 30 minuter... Kollade precis upp buss ut till Burke... 2 timmar! Detta land är inte gjort för människor som inte äger en bil...
Trafiken är antagligen det enda jag har att gnälla över här i USA, eller åtminstone här i DC. Här kan man inte få för sig att ta en spontantripp till affären för onyttigheter för då lär man tänka sig för vilken tid på dygnet det är. I Burke däremot är det bara att dra iväg.
Här lär man dessutom tänka sig för vilken väg man tar beroende på vilken tid på dygnet det är. Vill jag t.ex till Seve den snabbaste vägen så är det I-66 West och sedan I-495 South som gäller. Men om jag åker under mitt i rusningstrafiken så lär jag ta US-50 och sedan I-495 South för att under den tiden är I-66 en så kallad HOV (High occupancy veichle lane) vilket betyder att jag lär ha minst 1 passagerare med mig för att få använda motorvägen. Det är den omvägen som gör att det tar en hel timme för mig att ta mig till Burke. När Seve kan använda motorcykeln och hämtar upp mig på tisdagarna så tar vi I-66 för att motorcyklar får köra på HOV vägar även om dem inte har passagerare för att dem tar upp mindre plats än vad en bil gör.
Och kollektivtrafiken här är bra konstig... I augusti när jag förhoppningsvis ska plugga så skulle det ta mig 2 timmar med buss och tunnelbana att ta mig till skolan på morgonen men endast 1 timma på eftermiddagen. Tar jag bilen så kommer det endast ta 30 minuter... Kollade precis upp buss ut till Burke... 2 timmar! Detta land är inte gjort för människor som inte äger en bil...
måndag 21 januari 2013
Roadtrip till Ohio del 2
På lördagen var det upp-stigning tidigt, göra sig i ordning, frukost och sedan dags för museum! Vi var till National Museum of the United States Air Force som är den största och äldsta militära flygmuseum i världen. Dem har 4 hangarer; 3 vid själva museumet och 1 hangar som ligger inne på ett militärområde så man får åka buss från museumet ut till hangaren. I den hangaren har dem gamla president flygplan och prototyper av olika flygplan och plan som använts till bl.a forskning.
Dem andra hangarerna innehåller alla möjliga plan, mestadels amerikanska som gjort från att man började flyga och framåt. Jag visste att vi skulle vara där länge men jag hade ingen aning om att vi skulle vara där hela dagen... Vi kom dit strax efter att dem öppnade vid 9 och åkte därifrån 5 minuter innan dem skulle stänga vid 17. Vi åkte till militärbasen först och det var jag glad över för när vi äntligen var klara så kändes det som hjärnan blivit bombarderad med information; vilket den i och för sig hade blivit.
Att gå på flygmuseum med Seve är som att gå en guidad tur vilket är otroligt spännande men i kombination med att se så mycket nya och häftiga saker så blir det lite för mastigt. efter musemet var det dags att prova en Ohio specialitet (dock när han tänkte efter så var det mest hans syskon som åt detta...) Vi åkte till ett snabbmatsställe som heter Wendy's som ursprungligen är från Zanesville. Där beställde vi en choklad Frosty som i princip är som chokladglass och vi beställde även pommes. Man ska sedan doppa pommes i glassen... Jag var bra skeptisk men oj va gott det var!
Det var rätt skönt att komma tillbaka till hotellet, byta om till badräckt och gå till poolen och bara slappna av. Denna kväll blev det sen middag; vi åkte tillbaka till Wendy's klockan 10 och köpte med oss mat, åt medan vi började se ett avsnitt av Heroes. Efter det dröjde det inte länge innan jag fick kolla klart på avsnittet själv medan en slagen hjälte bredvid mig somnade.
Idag kom vi inte iväg fören strax innan 11 och det snöade större delen av vägen hem men så fort vi började närma oss Virginia så blev det varmt igen. Det är det tråkiga med att bo i Virginia; det kommer sällan snö och när det väll kommer snö så smälter det innan den ens nuddat market. Nu är man i alla fall hemma igen efter en helt underbart helg! I morgon väntas heldag med Connor då han är ledig på grund av Presidentceremonin som var idag. Blir en kort vecka den här veckan!
Dem andra hangarerna innehåller alla möjliga plan, mestadels amerikanska som gjort från att man började flyga och framåt. Jag visste att vi skulle vara där länge men jag hade ingen aning om att vi skulle vara där hela dagen... Vi kom dit strax efter att dem öppnade vid 9 och åkte därifrån 5 minuter innan dem skulle stänga vid 17. Vi åkte till militärbasen först och det var jag glad över för när vi äntligen var klara så kändes det som hjärnan blivit bombarderad med information; vilket den i och för sig hade blivit.
Att gå på flygmuseum med Seve är som att gå en guidad tur vilket är otroligt spännande men i kombination med att se så mycket nya och häftiga saker så blir det lite för mastigt. efter musemet var det dags att prova en Ohio specialitet (dock när han tänkte efter så var det mest hans syskon som åt detta...) Vi åkte till ett snabbmatsställe som heter Wendy's som ursprungligen är från Zanesville. Där beställde vi en choklad Frosty som i princip är som chokladglass och vi beställde även pommes. Man ska sedan doppa pommes i glassen... Jag var bra skeptisk men oj va gott det var!
Det var rätt skönt att komma tillbaka till hotellet, byta om till badräckt och gå till poolen och bara slappna av. Denna kväll blev det sen middag; vi åkte tillbaka till Wendy's klockan 10 och köpte med oss mat, åt medan vi började se ett avsnitt av Heroes. Efter det dröjde det inte länge innan jag fick kolla klart på avsnittet själv medan en slagen hjälte bredvid mig somnade.
Idag kom vi inte iväg fören strax innan 11 och det snöade större delen av vägen hem men så fort vi började närma oss Virginia så blev det varmt igen. Det är det tråkiga med att bo i Virginia; det kommer sällan snö och när det väll kommer snö så smälter det innan den ens nuddat market. Nu är man i alla fall hemma igen efter en helt underbart helg! I morgon väntas heldag med Connor då han är ledig på grund av Presidentceremonin som var idag. Blir en kort vecka den här veckan!
Roadtrip till Dayton, Ohio del 1
Som jag nämnde tidigare så har jag och Seve länge pratat om att åka till Dayton Ohio för att se världens största och äldsta militära flygmuseum i torsdags fick jag först sms om att han tittade på den virtuella touren av museumet och sedan frågade han om jag var ledig på måndag och ville åka till Ohio över helgen.
Måndagen den 21 januari är inte bara Martin Luther King Jr day utan i år även dagen då presidenten svär eden för att påbörja en ny mandatperiod så dem flesta är ledig. Från början skulle jag dock ha jobbat kväll men då jag berättade för Elaine att vi skulle åka till Ohio fick jag kvällen ledig så vi slapp stressa hem; dem hade egentligen ingenting speciellt inplanerat.
Vi åkte lördag morgon då jag jobbade till midnatt på fredagen. Vi kom iväg ca 7:40 vilket bara var 10 minuter senare än vi hade som mål. Vi stannade i Zanesville, Ohio på vägen till Dayton. Anledningen till att vi stannade just där är för att Seve är född där och bodde där tills han var ca 8 år. Vi åt lunch och sedan blev det att åka runt i Zanesville och se skolan han gick i, huset han bodde i m.m. Från bilder jag sett så trodde jag att Zanesville skulle vara ett fint litet samhälle ungefär som Ludvika... Men det märktes att man vant sig vid hur fint allting är här och att dem flesta här har universitetsutbildning. I Zanesville har dem flesta bara grundskoleutbildning och man har det därmed inte så bra ställt. Seve upptäckte att det var en del ställen som fanns där när han var liten som inte fanns där nu. Men det var inte enbart förfallet; området där Seve bodde var riktigt fint. Kändes lite konstigt på något vis att åka runt i staden där han växte upp. Jag antar att det helt enkelt är svårt att föreställa sig hur en annan persons liv såg ut innan man träffade dem.
Efter besöket i Zanesville återstod 2 timmars resa till Dayton, Ohio. När vi kom dit blev det in-checkning på hotel och sedan iväg och äta middag tillbaka till hotellet och ganska snart efter det var det godnatt efter en lång dag.
Måndagen den 21 januari är inte bara Martin Luther King Jr day utan i år även dagen då presidenten svär eden för att påbörja en ny mandatperiod så dem flesta är ledig. Från början skulle jag dock ha jobbat kväll men då jag berättade för Elaine att vi skulle åka till Ohio fick jag kvällen ledig så vi slapp stressa hem; dem hade egentligen ingenting speciellt inplanerat.
Vi åkte lördag morgon då jag jobbade till midnatt på fredagen. Vi kom iväg ca 7:40 vilket bara var 10 minuter senare än vi hade som mål. Vi stannade i Zanesville, Ohio på vägen till Dayton. Anledningen till att vi stannade just där är för att Seve är född där och bodde där tills han var ca 8 år. Vi åt lunch och sedan blev det att åka runt i Zanesville och se skolan han gick i, huset han bodde i m.m. Från bilder jag sett så trodde jag att Zanesville skulle vara ett fint litet samhälle ungefär som Ludvika... Men det märktes att man vant sig vid hur fint allting är här och att dem flesta här har universitetsutbildning. I Zanesville har dem flesta bara grundskoleutbildning och man har det därmed inte så bra ställt. Seve upptäckte att det var en del ställen som fanns där när han var liten som inte fanns där nu. Men det var inte enbart förfallet; området där Seve bodde var riktigt fint. Kändes lite konstigt på något vis att åka runt i staden där han växte upp. Jag antar att det helt enkelt är svårt att föreställa sig hur en annan persons liv såg ut innan man träffade dem.
Efter besöket i Zanesville återstod 2 timmars resa till Dayton, Ohio. När vi kom dit blev det in-checkning på hotel och sedan iväg och äta middag tillbaka till hotellet och ganska snart efter det var det godnatt efter en lång dag.
torsdag 17 januari 2013
Spontantripp
På måndag är det Martin Luther King som i år även blir det datum Presidenten svärs in och påbörjar sin nya mandatperiod. Det betyder även att dem flesta är ledig på måndag; jag skulle ha varit ledig men det visar sig nu att jag ska jobba kväll men det gör ingenting.
Jag och Seve har länge pratat om att åka till Ohio och dels besöka hans hemstad Zanesville men också för att gå på US Air Force museum. Så idag bestämde vi oss spontant för att denna helg blir helgen vi kör till Ohio i 7½ timme... Åker på lördagen och kommer tillbaka på måndag. Ska bli så skoj!
Jag och Seve har länge pratat om att åka till Ohio och dels besöka hans hemstad Zanesville men också för att gå på US Air Force museum. Så idag bestämde vi oss spontant för att denna helg blir helgen vi kör till Ohio i 7½ timme... Åker på lördagen och kommer tillbaka på måndag. Ska bli så skoj!
onsdag 16 januari 2013
Olika syn på uppfostran
Många gånger blir jag imponerad över Elaine och Ed och deras sätt att uppfostra sina barn. Ibland blir jag mörkrädd. Igår när jag informerade Elaine om att Connor gjort sin läxa så informerade hon mig att Connor behövde bara göra dem läxor som hon visste att läraren skulle kolla på annars så ville inte hon lägga ner energi på hans läxor...
Idag hjälpte jag först Connor med en lätt hemläxa och sedan kom den lite knepigare läxan. Varje vecka får hans klass ord som dem ska sortera in i ordgrupper, skriva meningar om och även rita hur det ordet ser ut t.ex om dem har ordet "äta" så ska dem rita någon som sitter och äter. Idag var det dags för den roliga uppgiften att rita orden och Connor bröt på en gång ihop och sa att han inte kan rita. Jag berättade för honom att hans lärare inte förväntade sig ett mästervärk och visade att jag minsann inte heller var bra på att rita men jag försökte ändå. Jag hjälpte honom sortera ut 8 av orden han hade som han skulle rita. Connor har aldrig beklagat sig förut över att han inte kan rita men det hör väll antagligen ihop med allt som pågår i utvecklingen av en 7-åring.
Ed kommer hem och ser att Connor har svårt med läxan, börjar skämta med honom att det minsann inte är så svårt. Han går ut i köket och jag lyckas peppa Connor att rita ordet "att köra"; han gjorde en gubbe som satt i en bil. Plötsligt kommer Ed ut och säger åt Connor att ta en paus, sliter upp honom ur stolen och drar med honom in på Elaine's kontor där han förklarar för Connor att han har två val; antingen gör han hemläxan eller så struntar han i det. Connor gråter och säger att han vill inte göra läxan men han vill inte hamna i bekymmer heller. Elaine kommer hem och samma sak sker; hon säger att hon struntar fullständigt i om han gör läxan, det är hans val om han gör det eller inte.
Tror dem på fullaste allvar att deras teknik kommer fungera i längden? Är det inte bättre att peppa och stötta Connor istället för att hålla på som dem gör och säger att dem skiter fullständigt i hans läxor? Vad sänder det för signaler till Connor? Elaine vill att Connor får en bra utbildning och får ett välbetalt jobb; det kommer inte han få om inte han lär sig ansvar. Att fixa sina läxor m.m. Helt sjukt och jag blir så förbannad! Och senare får jag frågan om hur länge jag satt med Connor med hans läxor. Vad spelar det för roll? Jag var på väg att få igång honom med sin läxa när Ed kom och förstörde allting. Som tur var är Connor en någorlunda ansvarsfull kille som insåg att det var lika bra att ta sig i kragen och göra sina läxor; dåligt samvete vann helt enkelt.
Idag hjälpte jag först Connor med en lätt hemläxa och sedan kom den lite knepigare läxan. Varje vecka får hans klass ord som dem ska sortera in i ordgrupper, skriva meningar om och även rita hur det ordet ser ut t.ex om dem har ordet "äta" så ska dem rita någon som sitter och äter. Idag var det dags för den roliga uppgiften att rita orden och Connor bröt på en gång ihop och sa att han inte kan rita. Jag berättade för honom att hans lärare inte förväntade sig ett mästervärk och visade att jag minsann inte heller var bra på att rita men jag försökte ändå. Jag hjälpte honom sortera ut 8 av orden han hade som han skulle rita. Connor har aldrig beklagat sig förut över att han inte kan rita men det hör väll antagligen ihop med allt som pågår i utvecklingen av en 7-åring.
Ed kommer hem och ser att Connor har svårt med läxan, börjar skämta med honom att det minsann inte är så svårt. Han går ut i köket och jag lyckas peppa Connor att rita ordet "att köra"; han gjorde en gubbe som satt i en bil. Plötsligt kommer Ed ut och säger åt Connor att ta en paus, sliter upp honom ur stolen och drar med honom in på Elaine's kontor där han förklarar för Connor att han har två val; antingen gör han hemläxan eller så struntar han i det. Connor gråter och säger att han vill inte göra läxan men han vill inte hamna i bekymmer heller. Elaine kommer hem och samma sak sker; hon säger att hon struntar fullständigt i om han gör läxan, det är hans val om han gör det eller inte.
Tror dem på fullaste allvar att deras teknik kommer fungera i längden? Är det inte bättre att peppa och stötta Connor istället för att hålla på som dem gör och säger att dem skiter fullständigt i hans läxor? Vad sänder det för signaler till Connor? Elaine vill att Connor får en bra utbildning och får ett välbetalt jobb; det kommer inte han få om inte han lär sig ansvar. Att fixa sina läxor m.m. Helt sjukt och jag blir så förbannad! Och senare får jag frågan om hur länge jag satt med Connor med hans läxor. Vad spelar det för roll? Jag var på väg att få igång honom med sin läxa när Ed kom och förstörde allting. Som tur var är Connor en någorlunda ansvarsfull kille som insåg att det var lika bra att ta sig i kragen och göra sina läxor; dåligt samvete vann helt enkelt.
Ett steg i rätt riktning
För dem som missat det, eller om jag varit kryptisk så har jag planerat att studera här i USA. När jag kom hem efter helgen så väntade ett glatt besked från Northern Virginia Community College; jag fick besked om att jag blivit antagen. Dock är det inte en sådan stor grej då jag tror dem flesta blir accepterade till skolan men sedan lär man bevisa för dem att man faktiskt kan studera där. Så jag lär göra placeringstest i matte och engelska. Så jag ska försöka ta tag i det hela så fort som möjligt. Hade planerat att göra placeringtestet i på fredag men det passar inte riktigt med mitt schema.
Efter att jag gjort placeringstestet så börjar allt det roliga med att träffa vägledare och börja kämpa om studentvisum. Jag håller tummarna att allting går bra! Går allting bra så börjar jag plugga i augusti.
Efter att jag gjort placeringstestet så börjar allt det roliga med att träffa vägledare och börja kämpa om studentvisum. Jag håller tummarna att allting går bra! Går allting bra så börjar jag plugga i augusti.
fredag 4 januari 2013
Nyårsafton - Bröllopsdagen!
Under natten frös jag som bara den och min personliga kamin hade under natten gått över och lagt sig i den andra sängen för att den inte svikta (tack vare mig) och gjorde illa hans rygg. Så jag kurade ihop mig i fotändan, drog på mig två långärmade (1 varm kaschmir och en huvtröja), lakan, täcke, överkasst och Seve's kappa och jag frös fortfarande. På morgonen kröp jag ner hos Seve vilket resulterade i ett sms till släktingar om mer febernedsättande medicin som han gick och hämtade, fick svälja dem och sedan blev jag intvingad i en kall dusch... Kunde ju inte säga nej när jag själv tvingat in honom i en! Mådde rätt skapligt efter det och vi gick och åt frukost.
Seve hade sedan uppdrag som groomsman så jag gick och lade mig för att vila. När han kom tillbaka så började vi göra oss i ordning för kvällen och jag tog en ordentlig dusch och lyckades sedan totalt chocka min pojkvän... Jag måste tydligen vara den tråkigaste tjejen som ALDRIG fixar mitt hår för han blev helt förvånad när jag plötsligt använde en hårfön och dessutom satte spännen i mitt hår... Lär nog chocka honom lite oftare!
Funderade på hur jag skulle göra med klänningen då den knyts därbak och jag tänkte att en sådan teknisk person som Seve lär kunna lista ut hur en klänning ska knytas... Men nej, efter en titt på hur det såg ur så konstaterade han "we need a woman in here" (Vi behöver en kvinna här) och ringde sin mammas väninna som kom över bara några minuter senare och fixade klänningen åt mig.
Jag umgicks nere i lobbyn medan Seve fotograferades med familj och brudpar och sedan ville morföräldrarna ta kort på oss. Sedan var det bara att vänta på att alla gästerna skulle anlända och sedan var det dags för den vackraste bröllopsceremoni jag någonsin varit med om!
Det går inte att beskriva i ord hur otroligt vackert det var! Mitt första intryck var att det var precis som ett utomhus bröllop man ser i amerikanska filmer men den känslan var snabbt borta. Brudgummen är jude och hans farfar är Rabbi och det var han som vigde paret. Han har till och med vigt kändisar och han har den mest otroliga röst och trots att hans är så gammal och hans händer så skakiga så var hans röst så himla stadig under hela vigseln. Tror inte ett öga var torrt när han pratade om att det är en splittrad värld vi lever i och att det är unga människor kärlek som kan limma ihop bitarna igen.
Och när dem skulle läsa upp sina löften för varandra och brudens röst sprack då var det kört, då var det nästan så att jag, som knappt känner paret grät. Efter det så trampade brudgumen på ett vinglas och jag har alltid fått hör att det symboliserar hur många lyckliga år man får tillsammans men det symboliserar den splittrade världen vi lever i.
Efter vigseln, som bara är en show inom judendomen då man faktiskt inte blir gift under ceremonin utan man skriver på ett slags giftemåls kontrakt (Ketubah) med ens löften som sedan sätts upp på väggen i sitt hem som en påminnelse om vad man lovat varandra.
Efter ceremonin så blev det coctail party och jag struntade i att jag mådde kasst och kanske inte borde dricka, jag hade champagne ändå... Vi minglade och pratade med familjemedlemmar, pratade om ceremonin m.m tills det var dags att gå in. Vi satt tillsammans med större delen av hans familj och efter att vi gått och vi suttit ett tag så fick Seve gå för det var dags för brudparet, tärnor m.m att göra entre. Dem blev introducerade och fick komma in i salen till musik; dem flesta dansade in i lokalen. Efter dem kom brudparet som sedan invigde dansgolvet. Seve kom sedan och bjöd upp mig vilket orsakade tårar hos hans mor...
Tyvärr kan jag inte säga mycket om maten; en av mina febernedsättande tabletter jag åt tog död på min aptit. Förrätten var tomtat, mozzarella och äggplanta. Har inte ätit den rätten med äggplanta förut men jag brukar normalt gilla den. Huvudrätten var kyckling, potatis och morötter. Jag bytte mina morötter mot Seve's potatis för potatis dopad i sås var det ända som gick ner. Efterrätten som var glass tackade både jag och Seve nej till. Så det blev mer dans och champagne än mat för min del, speciellt med tanke på att mannen med champagne flaskan lyckades fylla på mitt glas när jag inte märkte någonting...
I och med att många av gästerna var från New York så skulle vi fira nyår två gånger; en klockan 21 (New York) och en vid midnatt (LA). Jag och Seve tänkte bara stanna tills första nyåret var över men sedan var det dags att skära tårtan... Blev dock inte att smaka utav tårtan utan så fort dem skurit tårtan och matat varandra med tårtan gick vi och sov. Seve hade ont i ryggen och min feber gjorde come-back.
Seve hade sedan uppdrag som groomsman så jag gick och lade mig för att vila. När han kom tillbaka så började vi göra oss i ordning för kvällen och jag tog en ordentlig dusch och lyckades sedan totalt chocka min pojkvän... Jag måste tydligen vara den tråkigaste tjejen som ALDRIG fixar mitt hår för han blev helt förvånad när jag plötsligt använde en hårfön och dessutom satte spännen i mitt hår... Lär nog chocka honom lite oftare!
Funderade på hur jag skulle göra med klänningen då den knyts därbak och jag tänkte att en sådan teknisk person som Seve lär kunna lista ut hur en klänning ska knytas... Men nej, efter en titt på hur det såg ur så konstaterade han "we need a woman in here" (Vi behöver en kvinna här) och ringde sin mammas väninna som kom över bara några minuter senare och fixade klänningen åt mig.
Jag umgicks nere i lobbyn medan Seve fotograferades med familj och brudpar och sedan ville morföräldrarna ta kort på oss. Sedan var det bara att vänta på att alla gästerna skulle anlända och sedan var det dags för den vackraste bröllopsceremoni jag någonsin varit med om!
Det går inte att beskriva i ord hur otroligt vackert det var! Mitt första intryck var att det var precis som ett utomhus bröllop man ser i amerikanska filmer men den känslan var snabbt borta. Brudgummen är jude och hans farfar är Rabbi och det var han som vigde paret. Han har till och med vigt kändisar och han har den mest otroliga röst och trots att hans är så gammal och hans händer så skakiga så var hans röst så himla stadig under hela vigseln. Tror inte ett öga var torrt när han pratade om att det är en splittrad värld vi lever i och att det är unga människor kärlek som kan limma ihop bitarna igen.
Och när dem skulle läsa upp sina löften för varandra och brudens röst sprack då var det kört, då var det nästan så att jag, som knappt känner paret grät. Efter det så trampade brudgumen på ett vinglas och jag har alltid fått hör att det symboliserar hur många lyckliga år man får tillsammans men det symboliserar den splittrade världen vi lever i.
Efter vigseln, som bara är en show inom judendomen då man faktiskt inte blir gift under ceremonin utan man skriver på ett slags giftemåls kontrakt (Ketubah) med ens löften som sedan sätts upp på väggen i sitt hem som en påminnelse om vad man lovat varandra.
Efter ceremonin så blev det coctail party och jag struntade i att jag mådde kasst och kanske inte borde dricka, jag hade champagne ändå... Vi minglade och pratade med familjemedlemmar, pratade om ceremonin m.m tills det var dags att gå in. Vi satt tillsammans med större delen av hans familj och efter att vi gått och vi suttit ett tag så fick Seve gå för det var dags för brudparet, tärnor m.m att göra entre. Dem blev introducerade och fick komma in i salen till musik; dem flesta dansade in i lokalen. Efter dem kom brudparet som sedan invigde dansgolvet. Seve kom sedan och bjöd upp mig vilket orsakade tårar hos hans mor...
Tyvärr kan jag inte säga mycket om maten; en av mina febernedsättande tabletter jag åt tog död på min aptit. Förrätten var tomtat, mozzarella och äggplanta. Har inte ätit den rätten med äggplanta förut men jag brukar normalt gilla den. Huvudrätten var kyckling, potatis och morötter. Jag bytte mina morötter mot Seve's potatis för potatis dopad i sås var det ända som gick ner. Efterrätten som var glass tackade både jag och Seve nej till. Så det blev mer dans och champagne än mat för min del, speciellt med tanke på att mannen med champagne flaskan lyckades fylla på mitt glas när jag inte märkte någonting...
I och med att många av gästerna var från New York så skulle vi fira nyår två gånger; en klockan 21 (New York) och en vid midnatt (LA). Jag och Seve tänkte bara stanna tills första nyåret var över men sedan var det dags att skära tårtan... Blev dock inte att smaka utav tårtan utan så fort dem skurit tårtan och matat varandra med tårtan gick vi och sov. Seve hade ont i ryggen och min feber gjorde come-back.
Los Angeles Del 3
Jag försöker verkligen att inte skriva långa noveller men jag har alltid varit duktig på att skriva och vara långrandig...
Samma kväll som vi landade så fick Seve feber och frossa och därmed spände ryggmusklerna i kombination med att sova på en väldigt rörlig luftmadrass är inte skoj för någon med femtioelva spikar och plattor i ryggen. Så stackaren har haft feber och ont i ryggen större delen av tiden. Denna morgon vaknade han upp med rejäl feber. Vi skulle ha varit iväg och besökt ett bilmuseum men när han lyckades värma upp en blöt och kall handduk så blev det kall-dusch och vila istället tills det var dags att packa och lämna huset.
Vi åkte till Riviera Country Club där vi skulle bo och där bröllopet skulle äga rum. Vi var där lite tidigare än dem egentligen kunde ta emot oss men det var på grund av att vi hade en ut-checknings tid från huset. När vi väl var där var det bara att svida om till klänning då Riviera Country club INTE accepterar att man har jeans på sig när man besöker matsalen. Jag som endast hade med mig ett par finskor för själva bröllopet fick låna ett par silver glittriga flip flops av Seve's svägerska... Sen var det dags för lunch och liten upptäcktsfärd innan alla inblandade i bröllopet skulle öva inför själva bröllopet. Bröllopet skulle ske utomhus i ett rekordkallt Los Angeles...
Efter det blev det lite vila innan vi skulle iväg på ännu en middag, denna gång Typhoon som ligger precis bredvid Santa Monicas flygplats (du kan sitta vid fönstret och se flygplanen landa precis utanför). Riktigt god mat och gott sällskap! Jag och Seve gick upp på taket och såg när flygplan landade men sjutton vad vi frös! Är antingen då eller tidigare under övningen inför bröllopet jag borde insett att jag skulle bli sjuk...
Los Angeles Del 2
Dagen efter vi anlänt så skulle Seve iväg och hämta sin tuxedo och han frågade om jag ville med men jag kände att det var bra om han fick åka iväg själv med "grabbgänget" så jag stannade kvar. Bestämde mig för att utforska grannskapet och gick på en timmes promenad, tyvärr kunde jag inte ta några bilder för det spöregnade under 90% av promenaden. Typ enda gången någonsin det regnar därborta.
Dem har väldigt intressanta hus därborta och jag skulle helt klart inte ha någonting emot att se hur LA ser ut under sommaren för det mesta såg rätt trist ut på "vintern". När jag kom tillbaka så sov jag tills Seve kom tillbaka och väckte mig efter det så fick Seve stränga order av sin mor att fixa lunch åt mig då han redan ätit med grabbarna. För min del blev det kidnappning av liten söt pojke på lite mindre än 6 månader, lyckades charma lill-killen!
Efter lunch blev det småpratt med morföräldrarna och fick lite julklappar, Seve fick ett fint kort och lite pengar och jag fick ett armband och örhängen (som sagt, lär ta hål i öronen igen!). Sedan fick vi låna en av systrarnas bil så vi kunde åka ner till havet och Santa Monica Pier där dem har väldigt intressant arkitektur på husen längs stranden; den ena löjligare än den andra... På piren så har dem ett litet mini nöjesfält med en berg-och-dalbana, mini fritt fall och ett mini parisehjul. Vi stod och tittade på havet en stund innan det var dags att bege sig tillbaka till bilen som vi först trodde vi slarvat bort... Vi parkerade i ett parkeringshus... Det finns två exakt likadana parkeringshus nästan bredvid varandra och vi lyckades gå in i fel parkeringshus... Tog en bra stund innan vi insåg vårt misstag.
Efter det bar det av hem till systern som skulle gifta sig för att umgås tillsammans med större delen av familjen som skulle ut och äta tillsammans med en stor del från blivande makens familj. Hur sjutton någon har råd att bjuda ca 20 pers på mat på en restaurang förstår jag inte! Men trevlig var det!
Dem har väldigt intressanta hus därborta och jag skulle helt klart inte ha någonting emot att se hur LA ser ut under sommaren för det mesta såg rätt trist ut på "vintern". När jag kom tillbaka så sov jag tills Seve kom tillbaka och väckte mig efter det så fick Seve stränga order av sin mor att fixa lunch åt mig då han redan ätit med grabbarna. För min del blev det kidnappning av liten söt pojke på lite mindre än 6 månader, lyckades charma lill-killen!
Efter lunch blev det småpratt med morföräldrarna och fick lite julklappar, Seve fick ett fint kort och lite pengar och jag fick ett armband och örhängen (som sagt, lär ta hål i öronen igen!). Sedan fick vi låna en av systrarnas bil så vi kunde åka ner till havet och Santa Monica Pier där dem har väldigt intressant arkitektur på husen längs stranden; den ena löjligare än den andra... På piren så har dem ett litet mini nöjesfält med en berg-och-dalbana, mini fritt fall och ett mini parisehjul. Vi stod och tittade på havet en stund innan det var dags att bege sig tillbaka till bilen som vi först trodde vi slarvat bort... Vi parkerade i ett parkeringshus... Det finns två exakt likadana parkeringshus nästan bredvid varandra och vi lyckades gå in i fel parkeringshus... Tog en bra stund innan vi insåg vårt misstag.
Efter det bar det av hem till systern som skulle gifta sig för att umgås tillsammans med större delen av familjen som skulle ut och äta tillsammans med en stor del från blivande makens familj. Hur sjutton någon har råd att bjuda ca 20 pers på mat på en restaurang förstår jag inte! Men trevlig var det!
Los Angeles Del 1
Vårt plan skulle lyfta från Arlanda klockan 6 på morgonen, ca 1 lämnade vi Ludvika och min otroligt alldeles för snälla bror skjutsade oss så otroligt tidigt på morgonen! Varken jag eller Seve sov innan vi åkte så vi var en aning trötta när vi kom dit trots tupplur i bilen. Väl där så går vi fram till en inchecknings-automat för att få våra boarding pass, där upptäcker vi den roliga lilla detaljen jag glömt om att åker man till USA som icke-amerikan så måste man lämna uppgifter på vart man ska spendera första natten i USA... Vi hade ingen täckning på mobilerna och på Arlanda får du bara internet genom att få en aktiveringskod skickad till dig. Seve kunde bara få tag på vissa av dem gamla mailen där den närmsta adressen i Los Angeles var till butiken han skulle hämta ut sin tuxedo... Jag trodde det skulle bli problem senare med den adressen men allt gick bra!
Efter incheckning av bagage så gick vi igenom säkerhetskontrollen som är ett skämt med tanke på att i USA så lär du gå igenom naken scanner och ta av dig skorna om du reser inom USA eller ut ur USA. I Sverige räcker det med att dumpa handbagage och jacka för att sedan traska igenom en metalldetektor. Seve hade inte mycket positivt att säga om säkerheten på Arlanda... Och det har inte jag heller.
Efter det så blev det frukost; fick bli varm chocklad och en choklad muffins från Starbucks där jag lyckades prata både engelska och svenska men som tur så hängde tjejen med. Hon snappade upp att Seve var amerikan och undrade om jag också bodde där... Efter vad som kändes som en evighet så fick vi äntligen boarda vårt plan och jag har inget större minne av den resan, jag tror jag sov större delen av den... Efter att ännu en gång ha mosat sönder Seve's hand! (Han påstår att ett sår på en av hans knogar är pga mig vilket jag förnekar... Dock ser det oroväckande ut som att hacket kommit från en nagel...)
Landade i Frankfurt som jag heller inte har så stort minne av förutom att jag var trött och seg och otroligt glad över rullband! När vi äntligen fick boarda planet och vi kommit upp i luften så trodde jag att jag skulle få spendera ca 12 timmar på ett plan utan att kunna se på film för min tv-skärm ville inte fungera. Men som tur var verkade det som att det var fler som hade problem och efter omstart av systemet så såg jag och Seve på den nya Ice Age filmen. Vi flög med Lufthansa och dem har den bästa flygplansmaten någonsin! Och efterrätten var inte fy skam den heller! Brownie till lunchen och chokladpudding till middagen!
Några timmar innan landning var det dags att börja nojja; dem började dela ut kort man ska fylla i om man har saker att deklarera, och kort för dem som anländer på visum (som jag). Så det var bara att ännu en gång sitta och tänka ut räknas godis som mat? Nej...
Den här gången var jag inte lika nervös när jag gick igenom immigrations och dem var mycket trevligare här. Jag ställde mig i kön för "visitors" (beökare) men blev omdirigerad till kön för amerikanare för att kön där gick snabbare och den andra var överfylld. Förra gången när jag förnyat mitt visum så fick jag frågan "jaha, och vad gör du här?" på ett lite halv-snäsigt sätt tills hon listade ut att jag faktiskt varit här ett år redan. Denna herre undrade bara vad jag gjort i Sverige och varför jag kom till Los Angeles när mina papper sa att jag bor i Arlington, Virginia. Förklarade att jag varit hem och firat jul och att jag skulle närvara på ett bröllop. Fick frågan hur länge jag varit här och hur länge till jag skulle stanna. Fick mitt inrese-kort fasthäftat i passet och blev önskad gott nytt år och en trevlig dag.
Gick sedan och letade reda på Seve och vårat bagage och gick sedan och borstade tänderna då jag kände mig ofräsh och skulle träffa hans halvbror med familj. Gick ut och blev upphämtade och Seve's 5-årige brorson utropade "Seve has a girlfriend!" (Seve har en flickvän!) när han fick syn på mig. Gullig liten bråkstake det där!
Efter ett snabbt besök på stället dem hyrde bilen så dem kunde lägga till Seve som chaufför på den så åkte vi till huset som större delen av hans familj hyrde. Det som var skönt är att inte alla var där på en gång när vi kom. Dem som var där när vi kom var Seve's morföräldrar och sedan började alla dyka upp i små grupper så jag han smälta alla nya människor. Har dock sett 90% av dem på kort så det var i alla fall inte mycket nytt att hålla reda på. I huset skulle jag, Seve, hans halvbror med fru och son, hans syster med make och son plus morföräldrarna bo. Hans mamma, hennes vännina, hans pappa och pappans sambo och även hans syster och blivande make kom förbi under dagarna vi var där.
Jag och Seve fick sova på en luftmadrass i den största walk-in-closet jag någonsin sätt! Som tur var så insåg morföräldrarna att dem inte kunde bo där med alla trappor så dem flyttade till det Country Club vi skulle bo på en dag tidigare än planerat. Vilket var bra för madrassen var som en studdsborg varje gång man var tvungen att gå upp ur sängen. Det faktum att vi var precis bredvid badrummet (för att gå till nedervåningen var vi tvugna att gå igenom badrummet och ett sovrum) gjorde det heller inte optimalt. Så när dem flyttade ut ur sitt rum så tog vi över det.
Efter incheckning av bagage så gick vi igenom säkerhetskontrollen som är ett skämt med tanke på att i USA så lär du gå igenom naken scanner och ta av dig skorna om du reser inom USA eller ut ur USA. I Sverige räcker det med att dumpa handbagage och jacka för att sedan traska igenom en metalldetektor. Seve hade inte mycket positivt att säga om säkerheten på Arlanda... Och det har inte jag heller.
Efter det så blev det frukost; fick bli varm chocklad och en choklad muffins från Starbucks där jag lyckades prata både engelska och svenska men som tur så hängde tjejen med. Hon snappade upp att Seve var amerikan och undrade om jag också bodde där... Efter vad som kändes som en evighet så fick vi äntligen boarda vårt plan och jag har inget större minne av den resan, jag tror jag sov större delen av den... Efter att ännu en gång ha mosat sönder Seve's hand! (Han påstår att ett sår på en av hans knogar är pga mig vilket jag förnekar... Dock ser det oroväckande ut som att hacket kommit från en nagel...)
Landade i Frankfurt som jag heller inte har så stort minne av förutom att jag var trött och seg och otroligt glad över rullband! När vi äntligen fick boarda planet och vi kommit upp i luften så trodde jag att jag skulle få spendera ca 12 timmar på ett plan utan att kunna se på film för min tv-skärm ville inte fungera. Men som tur var verkade det som att det var fler som hade problem och efter omstart av systemet så såg jag och Seve på den nya Ice Age filmen. Vi flög med Lufthansa och dem har den bästa flygplansmaten någonsin! Och efterrätten var inte fy skam den heller! Brownie till lunchen och chokladpudding till middagen!
Några timmar innan landning var det dags att börja nojja; dem började dela ut kort man ska fylla i om man har saker att deklarera, och kort för dem som anländer på visum (som jag). Så det var bara att ännu en gång sitta och tänka ut räknas godis som mat? Nej...
Den här gången var jag inte lika nervös när jag gick igenom immigrations och dem var mycket trevligare här. Jag ställde mig i kön för "visitors" (beökare) men blev omdirigerad till kön för amerikanare för att kön där gick snabbare och den andra var överfylld. Förra gången när jag förnyat mitt visum så fick jag frågan "jaha, och vad gör du här?" på ett lite halv-snäsigt sätt tills hon listade ut att jag faktiskt varit här ett år redan. Denna herre undrade bara vad jag gjort i Sverige och varför jag kom till Los Angeles när mina papper sa att jag bor i Arlington, Virginia. Förklarade att jag varit hem och firat jul och att jag skulle närvara på ett bröllop. Fick frågan hur länge jag varit här och hur länge till jag skulle stanna. Fick mitt inrese-kort fasthäftat i passet och blev önskad gott nytt år och en trevlig dag.
Gick sedan och letade reda på Seve och vårat bagage och gick sedan och borstade tänderna då jag kände mig ofräsh och skulle träffa hans halvbror med familj. Gick ut och blev upphämtade och Seve's 5-årige brorson utropade "Seve has a girlfriend!" (Seve har en flickvän!) när han fick syn på mig. Gullig liten bråkstake det där!
Efter ett snabbt besök på stället dem hyrde bilen så dem kunde lägga till Seve som chaufför på den så åkte vi till huset som större delen av hans familj hyrde. Det som var skönt är att inte alla var där på en gång när vi kom. Dem som var där när vi kom var Seve's morföräldrar och sedan började alla dyka upp i små grupper så jag han smälta alla nya människor. Har dock sett 90% av dem på kort så det var i alla fall inte mycket nytt att hålla reda på. I huset skulle jag, Seve, hans halvbror med fru och son, hans syster med make och son plus morföräldrarna bo. Hans mamma, hennes vännina, hans pappa och pappans sambo och även hans syster och blivande make kom förbi under dagarna vi var där.
Jag och Seve fick sova på en luftmadrass i den största walk-in-closet jag någonsin sätt! Som tur var så insåg morföräldrarna att dem inte kunde bo där med alla trappor så dem flyttade till det Country Club vi skulle bo på en dag tidigare än planerat. Vilket var bra för madrassen var som en studdsborg varje gång man var tvungen att gå upp ur sängen. Det faktum att vi var precis bredvid badrummet (för att gå till nedervåningen var vi tvugna att gå igenom badrummet och ett sovrum) gjorde det heller inte optimalt. Så när dem flyttade ut ur sitt rum så tog vi över det.
Julafton
Planen var att jag skulle ta kort på den otroligt vackra julklappen jag fick av Seve. Jag ställde den fint på skrivbordet, tog upp kameran, tog av linsskydet... och inser att Seve har mitt minneskort till kameran! Så den som väntar på något gott... Ska i alla fall återge julafton och så får bilderna komma in när dem dyker upp om några dagar förhoppningsvis.
Vi landade i Sverige den 22, den 23 träffade jag min bror Thomas och hans familj som senare skulle resa vidare till Sälen. Så det blev en liten mini-julafton med presenter åt barnen. Vi hade även en rejäl frukost tillsammans och jag tror Seve hade ungefär samma reaktion på vår frukost som jag hade när jag kom till USA... "Vad sjutton är det här!?" tänkte jag, han sa det inte men han såg lite skeptisk ut till en början innan han upptäckte min svägerskas hembakade bröd. Skönt att den icke-frukostätande herren hittade någonting han gillade! Vi tog även ett familjefoto då jag insett att vi inte har ett enda foto där vi alla 5 är samlade och där inte femtioelva andra människor är med. Oftast så är alla utom pappa med och dem få gånger pappa är med, då är inte jag med...
Resten av dagen spenderades hos mamma och pappa; Seve inspekterade och analyserade (hans huvudämne i College va psykologi) mitt rum och sedan tittade vi på pinsamma barndomsbilder...
På julafton så bestämde jag att nu sjutton var det minsann dags att vi faktiskt kom ut och se Ludvika så vi drog på oss varma kläder och traskade runt. Han tog några fina bilder och kommenterade att Ludvika var större än han förväntat sig. Då vi gått ett bra tag så bestämde vi oss för att vara lata och gå hem till mor och far för att sedan åka med dem hem till brorsan igen där vi skulle fira julafton. På vägen dit så kunde inte Seve, som inte sen snö sen han var 8, motstå frestelsen att knuffa sin flickvän ner i en snödriva... Han fick igen! Han föll ner i en snödriva inne i vår trädgård och mamma stod i fönstret, stormförtjust och klappade händer medan pappa undrade vad sjutton hon fått för infall...
Vi åkte hem till Hans-Erik och vi bytte om till finkläder, sedan blev det mer fotograferande av barnbarn och barn. Barnens mormor kom förbi och sedan var det dags för Kalle Anka. Lustiga är att alla vuxna satt och kollade på Kalle Anka medan barnen var någon helt annanstans. Vi åt middag och sedan äntligen var det dags för julklappar! Jag har alltid tyckt att det där med julklappar är det bästa som finns; när jag var liten var det kanon att få julklappar och gärna den största av alla syskon... Nu tycker jag att det är så mycket bättre att ge julklappar och se hur mycket personen som får ens gåva uppskattar den. I år räknade jag inte med mycket då vi var tvungna att ta med allting tillbaka till USA; jag visste att jag skulle få godis för det sa jag att jag saknade och det är alltid en bra gåva. Jag fick förutom godis ett vacker halsband av Hans-Erik och Therese som jag fick välja ut några dagar efter julafton. Jag och Seve fick ett otroligt vackert vitt trähjärta med texten Carpe Diem av Hans-Erik och Therese. Seve fick 3 st Marabou Jordgubb av mamma och pappa som han älskar.
Av mig fick Seve en modell av ett flygplan (F-111 för dem som vet sig på flygplan), en del från Jenson Button's Formel 1 bil (fråga mig inte vad; något som går till fjädringen tror jag) och en bok om alla farkoster i Star Wars filmerna.
Seve gav mig den vackraste musikbox/smyckeskrin jag någonsin sett i hela mitt liv och jag önskar att jag kunde visa en bild på den! Den är gjord i Italien och företaget erbjuder flera hundra olika låtar och han valde ut en jullåt åt mig då jag alltid visslar den oavsett om det är jul eller inte. I musikboxen låg ett otroligt vackert halsband med matchande örhängen. På ett foto jag skickat till honom där jag har balklänningen jag skulle ha på systerns bröllop, hade han observerat att halsbandet jag hade innan som han gett mig var för lång... Så han köpte ett halsband med kortare kedja och den är så otroligt vacker! Nu lär jag bara ta hål i öronen igen....
Vi landade i Sverige den 22, den 23 träffade jag min bror Thomas och hans familj som senare skulle resa vidare till Sälen. Så det blev en liten mini-julafton med presenter åt barnen. Vi hade även en rejäl frukost tillsammans och jag tror Seve hade ungefär samma reaktion på vår frukost som jag hade när jag kom till USA... "Vad sjutton är det här!?" tänkte jag, han sa det inte men han såg lite skeptisk ut till en början innan han upptäckte min svägerskas hembakade bröd. Skönt att den icke-frukostätande herren hittade någonting han gillade! Vi tog även ett familjefoto då jag insett att vi inte har ett enda foto där vi alla 5 är samlade och där inte femtioelva andra människor är med. Oftast så är alla utom pappa med och dem få gånger pappa är med, då är inte jag med...
Resten av dagen spenderades hos mamma och pappa; Seve inspekterade och analyserade (hans huvudämne i College va psykologi) mitt rum och sedan tittade vi på pinsamma barndomsbilder...
På julafton så bestämde jag att nu sjutton var det minsann dags att vi faktiskt kom ut och se Ludvika så vi drog på oss varma kläder och traskade runt. Han tog några fina bilder och kommenterade att Ludvika var större än han förväntat sig. Då vi gått ett bra tag så bestämde vi oss för att vara lata och gå hem till mor och far för att sedan åka med dem hem till brorsan igen där vi skulle fira julafton. På vägen dit så kunde inte Seve, som inte sen snö sen han var 8, motstå frestelsen att knuffa sin flickvän ner i en snödriva... Han fick igen! Han föll ner i en snödriva inne i vår trädgård och mamma stod i fönstret, stormförtjust och klappade händer medan pappa undrade vad sjutton hon fått för infall...
Vi åkte hem till Hans-Erik och vi bytte om till finkläder, sedan blev det mer fotograferande av barnbarn och barn. Barnens mormor kom förbi och sedan var det dags för Kalle Anka. Lustiga är att alla vuxna satt och kollade på Kalle Anka medan barnen var någon helt annanstans. Vi åt middag och sedan äntligen var det dags för julklappar! Jag har alltid tyckt att det där med julklappar är det bästa som finns; när jag var liten var det kanon att få julklappar och gärna den största av alla syskon... Nu tycker jag att det är så mycket bättre att ge julklappar och se hur mycket personen som får ens gåva uppskattar den. I år räknade jag inte med mycket då vi var tvungna att ta med allting tillbaka till USA; jag visste att jag skulle få godis för det sa jag att jag saknade och det är alltid en bra gåva. Jag fick förutom godis ett vacker halsband av Hans-Erik och Therese som jag fick välja ut några dagar efter julafton. Jag och Seve fick ett otroligt vackert vitt trähjärta med texten Carpe Diem av Hans-Erik och Therese. Seve fick 3 st Marabou Jordgubb av mamma och pappa som han älskar.
Av mig fick Seve en modell av ett flygplan (F-111 för dem som vet sig på flygplan), en del från Jenson Button's Formel 1 bil (fråga mig inte vad; något som går till fjädringen tror jag) och en bok om alla farkoster i Star Wars filmerna.
Seve gav mig den vackraste musikbox/smyckeskrin jag någonsin sett i hela mitt liv och jag önskar att jag kunde visa en bild på den! Den är gjord i Italien och företaget erbjuder flera hundra olika låtar och han valde ut en jullåt åt mig då jag alltid visslar den oavsett om det är jul eller inte. I musikboxen låg ett otroligt vackert halsband med matchande örhängen. På ett foto jag skickat till honom där jag har balklänningen jag skulle ha på systerns bröllop, hade han observerat att halsbandet jag hade innan som han gett mig var för lång... Så han köpte ett halsband med kortare kedja och den är så otroligt vacker! Nu lär jag bara ta hål i öronen igen....
Sverige
Jag mår nu mycket bättre; rösten återvände på eftermiddagen, inte helt men folk kan höra vad jag säger och jag lyckades prata med mamma på skype i cirka en timme så det går åt rätt håll!
Resan till Sverige gick bra; vi blev försenade 1 timme för att dem lyckats slänga in bagage som inte tillhörde vår flight. Men det gjorde inte oss någonting för vår 3 timmars väntan i London minskade då till 2 timmar. Jag var dock väldigt nojjig över flygningen. Sist jag flög så slog blixten ner i planet och det började lukta brandrök. Att lyfta från Dulles brukar även resultera i en hel del turbulens på vägen upp och denna gången var inget undantag. En mycket löjlig tjej höll ett krampaktig tag om sin killes hand...
Som tur var fanns det bra filmer att hålla sig distraherad med så resan gick rätt bra. Heathrow är dock den värsta flygplats jag någonsin varit på. Onödigt långa sträckor mellan gaterna och du får inte reda på vilken gate du ska till fören den öppnar ca 30 min före start. Har du då otur så har du en 20 minuters promenad dit. Med andra ord; är du gammal så får du antingen be en herre i en golfbil att skjutsa dig till gaten eller så kan du glömma din flygtur.
Sista sträckan var en pina... Litet fjuttigt SAS plan med taskig service (dem total ignorerade sina passagerare) och maten ska vi inte ens snacka om. Kan man inte ens göra ris ordentligt då kan man lika gärna låta bli att servera mat överhuvudtaget.
När vi landade på Arlanda så trodde jag att det skulle bli intressant att följa en icke europe genom tullen i och med att en annan bara kan segla igenom utan att det blir mer än "välkommen hem". Men det var en stor besvikelse. Först fick vi visa upp pass och Seve fick informera passkontrollanten varför han var i Sverige och jag fick informera honom om att jag är au pair i USA och nej, jag bor inte i California... Sedan till nästa passkontrollant (varför två!?) och sedan kom tullen... Dem i tullen hade fikapaus så dem traskade vi bara förbi. Schysst säkerhet vi har på vår flygplats! Välkommen till Sverige alla knarklangare, det är bara att traska in... Tre Små Lingon (Securitas) bara lullar runt på det där bygget.
Sedan gick vi ut och mötte min bror! Och i och med att vi inte direkt fått någon vidare måltid så bestämde vi oss för att köpa varsin smörgås i ett cafe. Frågade vad Seve ville ha och sedan skulle jag beställa... Första delen av meningen kom ut på svenska sen slog det snabbt tillbaka till engelska igen. Som tur var så såg invandrarkillen mindre förvirrad ut när jag snackade på engelska än när jag snackade svenska...
Hemresan var intressant med tusen frågor från nyfiken tekniknörd och tusen tack till min bror som hade tålamod att svara på alla hans frågor! Själv satt man halvdöd i baksätet och kämpade för att inte bli den första att somna. Brorsan och Seve var övertygad om att jag skulle bli den första att somna vilket jag förnekar, jag är helt säker på att Seve somnade först men dem påstår att det var jag...
Hem till lilla Harnäs och ner i källaren för att sova; inser att bäddsoffan är för kort så det blev att sova på enkelsäng i gästrummet hela veckan vilket var helt okay faktiskt! Förutom en natt då jag nästan blev urknuffad ur sängen...
Att träffa familjen igen var underbart! Hanna gick inte och gömde sig denna gången. Den här gången var det faktiskt Hampus som behövde mer "uppvärmningstid" med faster och föredrog att leka med och sitta i Seve's knä än att vara med faster. Jag trodde att det skulle vara awkward att introducera Seve för mina föräldrar då dem inte är så bra på engelska men det gick kanon med mig som tolk och pappa var snäll och lånade ut 5 stycken böcker om svenska flygplan så han höll sig sysselsatt medan jag och mamma bakade pepparkakor.
Vi traskade runt i stan och visade upp lilla Ludvika som tydligen var större än Seve hade föreställt sig. Det blev en hel del vackra foton över Väsman tagna och vi var även upp till Lekombergets utsiktplats.
På annandagen åkte vi till Flygvapenmuseumet i Linköping som Seve sett fram emot mest med resan då han ville se Gripen m.m. Vi var där från ca 12-tiden till 15:30 och jag fick en lektion i hur olika motorer fungerar. Pappa har lovat att ta med honom till ett museum om stridsvagnar nästa gång vilket Seve redan påmint mig om så jag tror han ser fram emot det!
Jag önskar att jag hade mer tid i Sverige; kände inte att tiden räckte till för att umgås tillräckligt mycket med alla jag ville umgås med plus att agera guide och tolk. Går allting som jag vill så blir det bara snabbvisit hem i sommar då jag blir klar här i juli och förhoppningsvis (håller tummarna stenhårt) börjar studera på Northern Virginia Community College i augusti om jag blir antagen!!
Resan till Sverige gick bra; vi blev försenade 1 timme för att dem lyckats slänga in bagage som inte tillhörde vår flight. Men det gjorde inte oss någonting för vår 3 timmars väntan i London minskade då till 2 timmar. Jag var dock väldigt nojjig över flygningen. Sist jag flög så slog blixten ner i planet och det började lukta brandrök. Att lyfta från Dulles brukar även resultera i en hel del turbulens på vägen upp och denna gången var inget undantag. En mycket löjlig tjej höll ett krampaktig tag om sin killes hand...
Som tur var fanns det bra filmer att hålla sig distraherad med så resan gick rätt bra. Heathrow är dock den värsta flygplats jag någonsin varit på. Onödigt långa sträckor mellan gaterna och du får inte reda på vilken gate du ska till fören den öppnar ca 30 min före start. Har du då otur så har du en 20 minuters promenad dit. Med andra ord; är du gammal så får du antingen be en herre i en golfbil att skjutsa dig till gaten eller så kan du glömma din flygtur.
Sista sträckan var en pina... Litet fjuttigt SAS plan med taskig service (dem total ignorerade sina passagerare) och maten ska vi inte ens snacka om. Kan man inte ens göra ris ordentligt då kan man lika gärna låta bli att servera mat överhuvudtaget.
När vi landade på Arlanda så trodde jag att det skulle bli intressant att följa en icke europe genom tullen i och med att en annan bara kan segla igenom utan att det blir mer än "välkommen hem". Men det var en stor besvikelse. Först fick vi visa upp pass och Seve fick informera passkontrollanten varför han var i Sverige och jag fick informera honom om att jag är au pair i USA och nej, jag bor inte i California... Sedan till nästa passkontrollant (varför två!?) och sedan kom tullen... Dem i tullen hade fikapaus så dem traskade vi bara förbi. Schysst säkerhet vi har på vår flygplats! Välkommen till Sverige alla knarklangare, det är bara att traska in... Tre Små Lingon (Securitas) bara lullar runt på det där bygget.
Sedan gick vi ut och mötte min bror! Och i och med att vi inte direkt fått någon vidare måltid så bestämde vi oss för att köpa varsin smörgås i ett cafe. Frågade vad Seve ville ha och sedan skulle jag beställa... Första delen av meningen kom ut på svenska sen slog det snabbt tillbaka till engelska igen. Som tur var så såg invandrarkillen mindre förvirrad ut när jag snackade på engelska än när jag snackade svenska...
Hemresan var intressant med tusen frågor från nyfiken tekniknörd och tusen tack till min bror som hade tålamod att svara på alla hans frågor! Själv satt man halvdöd i baksätet och kämpade för att inte bli den första att somna. Brorsan och Seve var övertygad om att jag skulle bli den första att somna vilket jag förnekar, jag är helt säker på att Seve somnade först men dem påstår att det var jag...
Hem till lilla Harnäs och ner i källaren för att sova; inser att bäddsoffan är för kort så det blev att sova på enkelsäng i gästrummet hela veckan vilket var helt okay faktiskt! Förutom en natt då jag nästan blev urknuffad ur sängen...
Att träffa familjen igen var underbart! Hanna gick inte och gömde sig denna gången. Den här gången var det faktiskt Hampus som behövde mer "uppvärmningstid" med faster och föredrog att leka med och sitta i Seve's knä än att vara med faster. Jag trodde att det skulle vara awkward att introducera Seve för mina föräldrar då dem inte är så bra på engelska men det gick kanon med mig som tolk och pappa var snäll och lånade ut 5 stycken böcker om svenska flygplan så han höll sig sysselsatt medan jag och mamma bakade pepparkakor.
Vi traskade runt i stan och visade upp lilla Ludvika som tydligen var större än Seve hade föreställt sig. Det blev en hel del vackra foton över Väsman tagna och vi var även upp till Lekombergets utsiktplats.
På annandagen åkte vi till Flygvapenmuseumet i Linköping som Seve sett fram emot mest med resan då han ville se Gripen m.m. Vi var där från ca 12-tiden till 15:30 och jag fick en lektion i hur olika motorer fungerar. Pappa har lovat att ta med honom till ett museum om stridsvagnar nästa gång vilket Seve redan påmint mig om så jag tror han ser fram emot det!
Jag önskar att jag hade mer tid i Sverige; kände inte att tiden räckte till för att umgås tillräckligt mycket med alla jag ville umgås med plus att agera guide och tolk. Går allting som jag vill så blir det bara snabbvisit hem i sommar då jag blir klar här i juli och förhoppningsvis (håller tummarna stenhårt) börjar studera på Northern Virginia Community College i augusti om jag blir antagen!!
onsdag 2 januari 2013
Influensan
Det finns så mycket underbart att blogga om men just nu orkar jag inte. Just nu är jag glad om jag orkar gå ut till badrummet och tillbaka...
Seve fick feber samma kväll vi anlände till Los Angeles och den går fortfarande upp och ner men förutom det verkar han må prima. För mig startade det natten till nyårsafton med rejäl feber och fick sedan trevlig hosta och ont i halsen. Vi har ätit Tylenol som är mot feber och influensa symptom i princip non-stop dem senaste dagarna för att orka med allting inför Seve's systers bröllop och så klart bröllopet. Jag insåg dock under middagen att Tylenol är rätt effektiv på att totalt förstöra ens aptit så det blev tyvärr inte så mycket av den goda maten.
Nu när man inte har femtioelva saker man måste göra så känns flunsan värre. Tog sjukledigt och sov från halv 9 till 3 på eftermiddagen... Känns som att jag skulle kunna sova några timmar till men vill vara säker på att jag kan sova inatt också. Nu ska jag kämpa mig ner till köket och se om någon tog upp mer apelsin juice från källaren.
Seve fick feber samma kväll vi anlände till Los Angeles och den går fortfarande upp och ner men förutom det verkar han må prima. För mig startade det natten till nyårsafton med rejäl feber och fick sedan trevlig hosta och ont i halsen. Vi har ätit Tylenol som är mot feber och influensa symptom i princip non-stop dem senaste dagarna för att orka med allting inför Seve's systers bröllop och så klart bröllopet. Jag insåg dock under middagen att Tylenol är rätt effektiv på att totalt förstöra ens aptit så det blev tyvärr inte så mycket av den goda maten.
Nu när man inte har femtioelva saker man måste göra så känns flunsan värre. Tog sjukledigt och sov från halv 9 till 3 på eftermiddagen... Känns som att jag skulle kunna sova några timmar till men vill vara säker på att jag kan sova inatt också. Nu ska jag kämpa mig ner till köket och se om någon tog upp mer apelsin juice från källaren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)