Hemlängtan/vantrivsel

Jag gillar inte att vara negativ på min blogg för jag vill inte göra min familj och mina vänner upprörda och oroliga men samtidigt så vet jag att det är andra Au Pairer eller blivande Au Pairer som läser min blogg och därför vill jag ändå vara ärlig. När man tar beslutet att bli Au Pair måste man väga för och nackdelar och jag vet från egen erfarenhet att man läser andra Au Pairers bloggar och drömmer sig bort, därför vill jag inte bara visa fördelarna med att vara Au Pair. Jag vill inte måla upp en falsk bild om att allting är underbart och fantastisk för det finns dem gånger då det inte riktigt blir som man tänkt sig. 


Jag har fått ta del av två familjers helt olika liv; den första tillsammans med Russell, Barbara och deras autistiske son Anton. Under mina 1½-2 månader där levde jag med en värdpappa som under min tid där fick diagnosen ADHD och dessutom hade han andra hälsoproblem som inte direkt blev bättre av Antons behov. Barbara pratade knappt med mig och sa sällan ens god morgon. En morgon när jag sa god morgon fick jag till svar att jag skulle se till att det var undanplockat inne på mitt rum för att deras städföretag skulle komma förbi och städa. Dem hade knappt råd med Au Pair men städa är ju för drygt...


Efter att jag fick nog av Antons vredesutbrott som resulterade i blåmärken och ont i öronen lämnade jag familjen och flyttade till min nuvarande familj. Och sorgligt nog har jag antagligen mindre kontakt med mina nuvarande värdföräldrar än vad jag hade med Russell under de ca 2 månaderna jag var där... Vi kommunicerar genom email och lappar. Jag har gett upp försöken att prata med dem efter jobbet för när ungarna väl lagt sig öppnar dem sina laptops och börjar jobba. Ibland när jag säger godnatt lyfter dem inte ens på huvudet när dem svarar; dem stirrar på sina skärmar. För det mesta går jag upp till mitt rum så fort disken är avklarad eller så drar jag ut med Becca. Är det så konstigt om jag säger att jag vantrivs här och vill hem?


I fredags när jag satt på flygplatsen i Baltimore blev jag väldigt förvånad över mig själv. Jag är en person som väldigt sällan gråter och speciellt inte framför folk. Men vid en av gaterna stod en kille med blommor i handen och väntade på sin flickvän. Jag blev att tänka på hur det blir den dagen jag kliver av planet på Arlanda och får träffa min familj och allting brast och jag börjar gråta. Avskyr att gråta inför folk men det gick inte att hindra tårarna forsade nedför kinderna. Killen var dock finkänslig och sa ingenting, vet i och för sig inte om han märkte något. 


Så frågan är, ska man bryta ihop och åka hem eller ska bita ihop och stå ut i 183 dagar med konstant hemlängtan och känna att man är en främling i vad som borde vara ens hem? Blä för tuffa beslut säger jag bara. Men ska jag vara ärlig, skulle någon erbjuda mig en flygbiljett hem nu hade jag utan tvekan tackat ja, utan tvekan.