Kvartsamtal = ledig tid för mig

I onsdags och torsdags var det kvartsamtal för barnen vilket betyder ledighet för mig. Så i onsdags så gick jag upp klockan 6:25 på morgonen för att få gratis biljet till National Museum of African American History and Culture. Det byggdes 2016 och det har länge varit väldigt svårt att komma in så dem är tvugna att ha tidsbestämda biljetter för att kontrollera mängden människor som är inne i byggnaden samtidigt. Jag tog inga chanser och gick upp 5 minuter innan dem släppte biljetterna för den dagen. Fick en tid klockan 11 så jag gick tillbaka och sov ett tag. Tog 8:15 tåget in till DC, det är det senaste tåget från vårt lilla samhälle som går in till DC. Fick sitta från klockan 9-10:15 på Seves kontor och läsa en bok. Han var i alla fall snäll och bjöd på varm chocklad.

Var trevligt att vara inne i DC igen, speciellt nu på hösten när löven är vackra och staden inte är fullpackad med turister. Blir inte så mycket tid i DC längre som förut när jag bodde i Arlington och ibland kan jag sakna att spendera en hel helg och bara strosa runt på olika museum.

Museumet var intressant, dock blev jag inte färdig. Hade tagit mig igenom lite mer än halva när det var dags för lunch med Seve. Får bli en till gång en vacker dag. Men det var ett väldigt intressant musem. 

Efter lunch med Seve så gick jag till United States Holocaust Museum, har varit här nästan 1 gång varje år jag varit här. Tycker det är ett otroligt viktigt museum att besöka och det känns fel att säga det men av alla museum är det min favorit. Är ett väldigt bra genomtänkt museum. Man kommer dit och tar en liten bok som innehåller information om en person under den här fruktansvärda tiden. Man går in i en his och man får lite information och får se en kort video medan man åker upp till fjärde våningen. Man åker upp till översta våningen och tar sig sakteliga nedåt och för varje våning vänder man blad i sin bok och lär sig mer om personen och vad som hände under tiden som varje våning handlar om. Min senaste person var en liten 12 årig tjej som levde ett kort tag i ett ghetto innan hon kom till Auschwitz och eftersom hon var uner 15 år så blev det gaskamaren samma dag hon kom dit. 

Det är ett museum som berättar otroliga historier, både tragiska och historier med lycklig slut. Det är ett museum som alltid knäcker mig men som för varje gång visar hur viktigt det är att vi måste se till att historian inte upprepar sig och att inte låta ondskan vinna. 

Bilden nedan är tagen i en sal man kan gå till på slutet av sitt besök för att tända ljus och tänka på offren av förintelsen.