Wreath Laying Ceremony

Klockan ringde kl 6 och jag funderade på vad sjutton jag gett mig in på... Jag skulle iväg till kyrkogården på en Wreath Laying Ceremony som skulle börja 8:30. Jag masade mig ur sängen, gjorde mig i ordning och tog med mig 2 clementiner och en slags bar grej med nötter och honung. Tog mig ner till metron och när tåget kom så var det smockfullt med folk som skulle till kyrkogården så jag fick stå upp. Vi kom till Rosslyn där jag skulle byta från den orange linjen till den blåa linjen. Alla går mot första rulltrappan ner som är avstängd så vi fortsätter och upptäcker att den andra också är avstängt. Någon går fram till en av dem som jobbar där och jag hakar på för att veta vad som händer. Den väldigt oförskämda personalen meddelar att vi borde ha kollat på entré skylten där det tydligt står att nedre plattformen är avstängd. Ja, den hade vi kunnat se OM vi hade kommit utifrån... 


Han kläckte i alla fall till slut ur sig att den orange och blå linjen använde samma spår på grund av underhåll mellan kyrkogården och något ställe. Så vi stod alla där som packade sillar och väntade på rätt tåg vilket tog en evighet. När den väl kom trängdes vi allihop in och jag fick så bakom en man som varje gång vi gjorde en snäv sväng blev att luta sig bakåt så jag var tvungen att luta mig bakåt och nästan sätta mig i en stackars kvinnas knä....


Vi kom dit i alla fall och vi tog oss ner från perrongen till biljettspärren där det var packat med folk. Det som är bra är att amerikanare fattar det där med att man ska ha kortet redo när det är kö jämfört med de flesta svenskar.... Så till slut kom jag igenom och jag gick upp från tunnelbanan och inser att jag lär göra en 15 minuters promenad på mindre än 10 minuter. 


Lyckades komma upp till ceremoniplatsen bara några få minuter sen och jag lyckades ta mig igenom folkhavet och hittade en skaplig plats. En till sak som är bättre med amerikanare jämfört med europeer är att jag är kort och dem framför mig var långa så jag sa "ursäkta" och dem släppte fram mig. I europa hade dem framför mig totalignorerat mig. Kunde inte se mycket bättre men det gjorde ingenting; dem höll tal och tyst menut ett tag innan det var dags att bege sig ut och lägga kransar på gravarna. 


Den andra lördagen i december lägger dem ut kransar på gravarna på Arlington National Cemetery. Dem lägger inte ut kransar på alla sektionerna men har du anhöriga i en sektion där dem inte lägger ut kransar så får man ta en krans och lägga där ändå. Anhöriga har även förtur att lägga kransar i dem sektioner där dem lägger ut kransar. Det var en strålande vacker dag och det blev otroligt vacker med kransarna. 


Jag bestämde mig för att bege mig ner mot den del som ligger granne med Pentagon. Jag vet att en av soldaterna som porträtteras i Band of Brothers ligger begravd där så jag ville äntligen gå ner dit trots att jag glömt bort exakt var han är begravd. Jag valde att ta en genväg där någon kört med något slags fordon och alla andra gick där. Det gick kanon fram till att jag ser en stor lerpöl och en amerikan kliver ur sina sneakers mitt i leran. Jag flinar åt honom och tänker att jag kan nog ta mig igenom där med mina kängor. Jo tjena... När jag ska gå över det hela sjunker jag ner i leran upp till mina anklar. Jag lämnade i alla fall leran med båda skorna på fötterna...